Otack är världens lön?

Det här året har jag lagt många, många timmar på att engagera mig ideellt i en förening som bedriver barnverksamhet. Det har varit roligt, lärorikt och slitsamt. De senaste veckorna har jag dock funderat över ifall jag ska fortsätta att vara engagerad nästa år. Jag är en utpräglad perfektionist, och när jag gör något sådant så slukar det mig med hull och hår.

Idag hände något som fick mig att bestämma mig. Jag hade (som jag brukar) skrivit ett mail till barnens föräldrar. I mailet hade jag bland annat berättat att man kan "gilla" den Facebooksida som jag startat upp för att ge information till föräldrar och ledare. För första gången någonsin fick jag svar (från en mamma jag inte känner). Hon hade tolkat mitt mail som att jag tyckte att barnen (som är 7-12) skulle ha Facebook och tyckte att det var hemskt av en förening för barn att uppmuntra till sådant.

Alltså. Här lägger jag uppemot 20 timmar vissa veckor, av min egen tid, för att anordna rolig verksamhet för barnen i närområdet. Den första och enda feedbacken jag får från någon förälder är när något blir fel.

Nej, nästa år ska jag lägga min tid på mina egna barn istället. Och så lovar jag att komma ihåg att tacka alla de där människorna runt mina barn som utför mirakel i det tysta, men som jag så ofta tar för givna, nu i juletid.