Förlåt, kära vän, men jag torkar en tår.

Jag har pratat med många kvinnor som vittnar om samma sak: när man blir mamma blir man mycket mer gråtmild. Jag gråter jämt och ständigt nu för tiden, vissa dagar i månaden mer än andra. Jag gråter när jag tittar på både sorgliga och glada filmer, när jag sitter och tänker för mig själv och när jag lyssnar på musik.

När jag var yngre var jag inte alls lika lättrörd, men det fanns en sak som alltid fick mig att gråta: Maritza Horns tolkning av skillingtryck på skivan Jämmer och Elände. Där fanns berättelsen om den lilla flickan som dog i en snödriva när hon skulle leta upp sin drinkarfar. Där fanns så klart den bleka lilla flickan som frågade läkaren igen och igen när hon skulle få åka hem från sjukhuset. Hon missade årstid efter årstid tills hon så småningom fick fara hem. Dock inte till sina föräldrar, utan till Gud. Min lillasyster fick alla tanter att både gråta och ta fram plånboken genom att sjunga just Lasarettvisan.

Men min favorit var ändå berättelsen om lejontämjarens dotter. Med dramatiskt ackompanjemang sjunger Maritza om hur lejonet vill skydda sin älskade Selma från att behöva lämna cirkusen för att gifta sig med en främling. Hur det går? Hela texten till Lejonbruden hittar du här. Jag gråter lika mycket idag som när jag satt på golvet framför LP-spelaren när jag var nio.


Jämmer och Elände.
Jag har gråtit många tårar till den här.
Du hittar den på Spotify!

Idag har lyssnar jag gärna på Maritzas dotter Melissa Horn. Missa inte henne! Och om du undrar: Japp, jag gråter till hennes låtar också. Fast inte lika mycket.