torsdag 31 oktober 2013

Höstpromenad

Kursen i visuell kommunikation. Den handlar så klart massor om vad bilder symboliserar. Därför kommer jag på mig själv hela tiden med att fundera över vad olika saker symboliserar nu. Eftersom jag har gott om tid att tänka blir det lite som att meditera. Jag har inte med mig vår systemkamera hit, men går ständigt med mobilkameran i beredskap och letar efter objekt att fotografera. Även det jag inte avbildar utan bara iakttar genom kameran analyserar jag. 

Många gånger har jag funderat över att kameran ofta blir en barriär mellan mig och det jag upplever. Säkert har även du stått vid någon sevärdhet och upplevt den där muren av kameror som riktas åt samma håll. Upplevt hur alla är så upptagna med att ta den perfekta bilden att de glömmer att verkligen vara i det ögonblicket. Som om det inte räknas att du varit där om du inte har bildbevis. Vissa missar hela semestern eftersom de är så upptagna med att fotografera. Intressant nog upplever jag just nu, att i vardagslivet har kameran exakt motsatt effekt. Jag ser detaljer jag i vanliga fall skulle missat. Det får mig följaktligen att tänka tankar jag annars skulle ha missat. Låt mig ge ett par exempel. 

Svampar. Jag tycker att det är otroligt fascinerande hur de fungerar. Varje svamp är en unik individ, till synes åtskild från resten av beståndet. Tittar man under ytan hittar man dock mycel - långa, fina trådar som binder dem samman. Visst är det så med oss också. Vi tror att det vi tycker och säger och gör bara angår oss själva, medan det i själva verket direkt eller indirekt påverkar massor av människor runt omkring oss. Ett vänligt ord i en riktning får återverkning länge, länge. Ett obetänksamt yttrat elakt ord ger tyvärr även det genklang längre än vi tror. Vi är en del i ett större sammanhang. Och vi är , precis som svamparna, länkade till alla dem som levt före oss.
Löv. Min 9-åring pratar mycket om att vi faktiskt skulle dö utan träden, eller rättare sagt deras löv. Fotosyntesen. Hur fantastisk (och svår att förstå) är inte den egentligen? Har du någonsin funderat över varifrån trädens massa kommer? Tror du att virket kommer från jorden som trädets rötter växer i? Eller vattnet rötterna suger upp? Tänk igen. Det är ju trädens löv som gjort om koldioxidet i luften till syre och... just det, kol! Utan löv, inget nytt syre. Och sedan, när de faller ner på hösten och jag blir lite så där deppig över hur mörkt och ruggigt det blir, så har ju löven ytterligare en viktig funktion att fylla. Då blir de så småningom odlingsjord. Utan den jorden skulle ju inget gro och växa nästa vår. Igår när vi var på promenad var S tyst och lite ledsen en lång stund. Han ville inte säga vad det var, men efter en lång stund sa han att han är så orolig för att vi människor förstör miljön. Jag upplever ofta att de barn som lever idag är medvetna om människans roll i miljöfrågan på ett helt annat sätt än vad jag var när jag växte upp. Kanske de kommer att bli bättre än min generation på att ta hand om vår planet och våra träd. Vill du också göra skillnad? Plantera ett träd idag, vetja!

onsdag 30 oktober 2013

"Att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona"

S och jag är alltså i Göteborg. Dagarna ägnas bland annat åt intensivträning för S, min distanskurs i visuell kommunikation och möten med både mig själv och andra. Det är bra att få en chans att ta en paus från vardagen och landa lite i sig själv ibland. Nya intryck ger nya tankar.

Vi bor i samma hus där vi tränar. Här bor även andra familjer tillsammans med sina barn. Idag har jag fällt ett par tårar för ett par av barnen här. Låt mig berätta om J och F. 

J, som är 16 år och som verkar vara som tonåringar är mest. Med hormoner som gör uppror och en önskan om att frigöra sig från sina föräldrar. Bara med den lilla detaljen att han sitter i rullstol och inte har något talat språk. Istället kommunicerar han med bliss. Just nu återkommer två ord: "Ledsen". "Medicin". Förra året konstaterade hans läkare att han var deprimerad och han fick medicin. Inte gav det något vidare resultat, men jag antar att i J:s begreppsvärld finns nu tanken att medicin skulle kunna hjälpa mot hans hjärtesorg. Antidepressiva - de kan ju ibland ta bort symtomen men aldrig komma åt själva orsaken till att någon är deprimerad. Hur hjälper man en 16-åring utan språk att hantera sina känslor? Och hur hjälper man honom att kunna kommunicera dem på ett sätt som gör det möjligt för oss andra att förstå och kanske hjälpa? Hur mycket förstår han egentligen? Och hur mycket kan han jämföra sig själv med andra och inse vad han missar i livet? Och måste han missa allt som är roligt och meningsfullt i livet? Kommer han att få glädjas över att flytta hemifrån? Skaffa en meningsfull sysselsättning? Bli förälskad och få känslorna besvarade?

Så har jag gråtit över F. När jag växte upp trodde jag att en CP-skada innebar att personen ifråga var "dum i huvudet", och jag skäms över att berätta att vi syskon använde det sinsemellan som ett skällsord  mot varandra. Faktiskt trodde jag ända tills mitt eget barn fick diagnosen att den alltid innebar en intelligensnedsättning. F är nio år gammal, går i "vanlig" klass i skolan och är i mångt och mycket som alla andra, men hans CP-skada påverkar hans gång (han har rollator) och hans tal. Han har inga vänner i skolan. Ingen orkar vänta på att han ska komma ikapp, och ingen orkar vänta på att han ska prata klart. Och säkert tar många för givet att han ändå inte fattar något.

Jag blir ledsen och frustrerad över samhällets okunskap och fördomar kring de här barnen. Tänk om vi kunde ändra på attityderna kring CP-skador bara litegrann. Min dröm är en värld där de barnen skulle kunna göra det som Ola Salo i en intervju en gång benämnde som "att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona". För varför måste det alltid automatiskt innebära att man är "sämre" bara för att man är "annorlunda"? 

Det är vårt ansvar som vuxna att undervisa våra barn om hur de ska behandla människor som på något sätt är annorlunda. Är det verkligen medfött att vi drar oss bort från dem som inte är som jag? Jag tänker att barn har en medfödd nyfikenhet som gör att de vill undersöka det som är annorlunda utan att de lägger några värderingar i det de ser. Värderingarna om vad som är bra och dåligt - det får de nog från oss vuxna. Vilka signaler skickar jag till mina barn när vi tillsammans träffar någon som inte är som vi? Vilka signaler skickar du till dina barn?
Kursen i visuell kommunikation gör att jag lägger märke till detaljer på ett sätt jag inte vanligtvis gör. Jag tittade till två gånger på containern. Vilket skräp kastar vi här? Pappersförpackningar - och rullstolsbundna?

onsdag 23 oktober 2013

Medicin mot höstrusk

Ute är höstruskigt och kallt. Min energinivå sjunker alltid lite så här års och jag därför känns det extra viktigt att jag anstränger mig för att hitta det vackra i vardagen. Idag är min lediga dag och då börjar jag alltid dagen med att städa undan här hemma så att inget störande ligger framme. När alla andra i familjen gått till jobb och skola sätter jag mig ner i lugn och ro och äter frukost i vardagsrummet. Jag spelar någon musik jag gillar, bäddar in mig i en filt och tänder ljus. Just nu njuter jag extra mycket av doftljuset från Airwick black edition som jag buzzar. Det luktar så gott och sprider en nästan meditativ stämning när det byter färg. 


torsdag 10 oktober 2013

Ägg

Idag hade vi barnens kusin här. Han berättade stolt om familjens hönor som nu börjat lägga ägg. Fantastiskt kul, så klart. Nu bakar de sockerkakor i långa rader. Tydligen hittade de häromdagen 17 ägg på ett och samma ställe. En av hönorna hade lyckats gömma undan sina ägg ett bra tag. Problemet med att hitta så många ägg på samma gång är ju att man inte vet hur gamla de är och om de eventuellt är befruktade. Ett av mina mer traumatiska barndomsminnen är ett sockerkaksbak som slutade i katastrof när jag knäckte ett ägg som visade sig innehålla en nästan fullt utvecklad kyckling. Här har ni "mina" bästa äggtips för att undvika liknande hemska upplevelser.

Så här vet du om ett ägg är färskt:

Lägg ägget i en skål med vatten. Om det lägger sig "platt" på botten är det helt färskt. Om det lutar sig lite uppåt är det någon vecka gammalt, och står det kvar på bottnen fast rakt upp är det uppemot tre veckor gammalt. Flyter det på ytan är det gammalt - men knäck det ändå. Du känner på lukten om det går att äta.

Så vet du om ägget är kokt:

Lägg ägget på en bänk och försök sätta snurr på det. Om det snurrar på bra är det kokt. Vill det inte snurra är ägget okokt.

Hållbarhet:

Vet du att svensk datummärkning på ägg följer EU-standard, vilken är 28 dagar, eftersom man i många länder förvarar sina ägg i rumstemperatur samt att många ägg i Europa är salmonellasmittade, vilket minskar hållbarheten. Alla svenska ägg är salmonellafria. Förvarar du dem i kylen har de en hållbarhetstid på två till tre månader! Släng inte ägg i onödan. Öppna dem, lukta och smaka. Kokta ägg håller sig förresten minst en vecka i kylen om du kyler det direkt efter kokning.

Vill du veta mer om hur du vet om mat är för gammal? Missa inte sajten slangintematen.se

Förresten måste jag visa en bild på vad min huslige man håller på med: Han torkar äpplen.

onsdag 9 oktober 2013

Babyafton

En av mina kollegor har just flyttat till nytt hus. En annan gick just på föräldraledighet i väntan på en liten bebis som snart bör anlända. Igår samlades en hel hög av tjejerna på jobbet hemma hos den förstnämnda för att fira den sistnämnda med en s.k. babyafton. Det var en trevlig kväll med god mat (knytkalas) och trevligt sällskap i en underbar miljö. 


Själv har jag varit på massor av babyaftnar, men för de flesta av mina kollegor var det en förstagångsupplevelse och de visste inte riktigt vad de kunde vänta sig. Så idag tänkte jag skriva ihop en liten guide till en babyafton...

  • På engelska heter babyafton babyshower, och tanken är alltså att "duscha" den blivande modern, eller rättare sagt bebisen i hennes mage, med små presenter. Dessutom blir den ett utmärkt tillfälle för mer erfarna mammor att dela med sig av tips, idéer och minnen. Ofta ordnas babyaftonen i hemlighet av någon av den blivande moderns vänner eller släktingar - alltså inte av den blivande modern. 
  • Bjud in i god tid. Om du är pysslig av dig gör du så klart söta inbjudningskort på temat. Här kan du ladda ner och skriva ut gratis kort.
  • Ställ gärna till med knytkalas utifrån ett visst tema. Här och här hittar du idéer till bjudmat.
  • Fixa gärna lite dekorationer på babytemat till rummet ni ska vara i. Letar du på amerikanska sajter hittar du många överdrivna idéer, fast visst kan det vara lite gulligt med en "tårta" av blöjor? Eller att bara hänga upp några små babykläder på en klädlina?
  • Lekar är ett måste på en babyafton. Igår nöjde vi oss med ett musikquiz där alla sånger hade ord som "baby" i titeln. Annars hittar du alla de klassiska lekarna här
  • Själva öppnandet av presenterna är väl huvudattraktionen på babyaftonen. Denna del av tillställningen kan göras mer speciell genom att varje givare får lämna en speciell önskan till babyn i samband med att just dennes present öppnas (Så får alla känna sig lite som de goda féerna i Törnrosa). Någon får i uppgift att skriva ner och sammanställa önskningarna. 
  • Enligt traditionen ska alla presentsnören knytas fast i håret på den blivande mamman (se bilden ovan). Säg gärna till gästerna att de ska sätta extra många och fina snören på sina presenter. jag minns att jag lärde mig på min första babyafton att kvinnan i fråga skulle åka hem med alla rosetterna kvar i håret och att den blivande pappans uppgift var att knyta upp dem en efter en.
En babyafton är ett roligt sätt att samla vännerna för att umgås - så se till att ta initiativ till en sådan om någon i din närhet är gravid.




måndag 7 oktober 2013

Familjefotografering

Här kommer lite bilder från vår familjefotografering i helgen. Trots att Marinmuséet var invaderat av säkert tusen polacker och att våra barn gnällde och stretade emot lyckades duktiga Karin på Pinkpolka Photography ta en hel hög riktigt bra bilder. Oj, vad svårt det blir att välja vilket av fotona på barnen vi ska framkalla i större format... Tack snälla Karin för alla tjusiga foton!


























lördag 5 oktober 2013

Sydafrikansk visdom

Det sydafrikanska samhället förändras snabbt. Blir mer västerländskt. När jag hör om deras kultur och deras traditioner är det vissa saker jag hoppas förändras, medan jag i följande fall hoppas att de inte anammar "vårt" sätt att tänka.

Ubuntu: ett begrepp som innebär att du är den du är i relation till andra. "Ingen människa en ö", du vet. i ett sådant samhälle blir gruppen viktigare än individen. Det svenska samhället brukar ju kallas individualistiskt, vilket innebär att jag fattar beslut efter vad som ger mig bäst förutsättningar. Någon som fattar beslut enligt ubuntu funderar noga på vad som är bäst för gruppen som helhet.

Moving with the times: Doris Bohman, som i veckan föreläste för oss om hennes intervjuer med gamla människor i Sydafrika förklarade att de hon intervjuade använde begreppet för att berätta om sin acceptans av åldrandeprocessen. I vårt individualistiska svenska samhälle är 40 det nya 30 och 65 det nya 50, och att gå i pension handlar knappast om att få mer tid för barnbarnen längre, utan snarare om att få mer egentid. I det sydafrikanska samhället tar du hand om barn och barnbarn - och de i sin tur visar respekt för sina föräldrar genom att sörja för dem när de blir gamla - då är det Payback time.

Familjebegreppet är flytande på ett helt annat sätt än här i Sverige, och förändras över tid. Min familj är faktiskt lite "sydafrikansk" på det sättet. Det finns vissa människor som liksom adopterats in i min familj. Jag gillar det.

Kontakten med förfäderna är något som sköts av den äldsta individen i familjen i Sydafrika. Geneologi är något som ligger både min mamma och min svärmor varmt om hjärtat, så det här är något som känns ganska självklart för mig. Att veta vem jag är innebär även att till viss del veta vart jag kommer ifrån... Fast det där med förfäderna: Harriet (nedan) berättade att hennes förfäder har en tendens att lägga sig i det hon gör. Det kan jag nog faktiskt leva utan.


torsdag 3 oktober 2013

Adjö, alla nya vänner...

Nu har jag inte skrivit på några dagar, eftersom jag har haft fullt upp med att umgås med våra sydafrikanska gäster. Här kommer en kortfattad rapport över vad vi haft för oss sedan ishallen. Jag ber om ursäkt för bildkvalitén, som verkligen inte är den bästa.

På måndagen var det dags för studiebesök på lasarettet. De fick både titta på en operation och hälsa på ambulansförarna. Sedan gjorde de ett mycket uppskattat besök på lekterapin. Efter lunch kom Doris Bohman och berättade om sin forskning, där hon intervjuat gamla människor i sydafrikanska kåkstäder. Det var en spännande föreläsning som jag tänker skriva mer om en annan dag. Dagen avslutades med ett besök på D:s avdelning, där de fick höra lite om hur svenska sjukgymnaster jobbar och dessutom köra ett pass vattengympa under ledning av spralliga Anna. Många i gruppen kunde inte simma och tyckte att det var spännande och lite läskigt att gå i den varma bassängen.

Måndagskvällen tillbringade de på hotellet. De har bott på hotell Conrad mitt i stan och verkligen stormtrivts där. Personalen har varit så trevlig och tillmötesgående. Killarna bodde bäst av alla - de fick en hel lägenhet med kök och vardagsrum för sig själva. Själv fick jag på måndagskvällen en efterlängtad pratstund på Montmatre med nya fina vännen D, som jag lärde känna redan när jag var i Sydafrika.
På tisdagen var det fler studiebesök. De äldre eleverna i gruppen tillbringade förmiddagen hos hemtjänsten på Hasslö, medan de yngre eleverna hälsade på i fler skolklasser. Efter lunch var eleverna i en estetklass och sjöng/pratade om sina respektive nationalsånger medan de vuxna i gruppen fick veta mer om COPE, som är en metod för att utbilda tonårsföräldrar. På eftermiddagen gick vi en guidad rundtur på Marinmuseum på Stumholmen. Alltid lär jag mig något nytt. Som att tyfus dödade fler än 10.000 karlskroniter i en epidemi som startades av en av soldaterna ombord på ett av fartygen som 1790 hade slagits mot ryssen.
Kvällen tillbringade vi på Vux, där våra gäster fick skriva en utvärdering av veckan som gått och sedan blev bjudna på exotisk planka. Dessutom visade några av vux-eleverna som var med i Sydafrika ett bildspel från vår resa i februari. Det väckte många härliga minnen.
Den kvällen följde jag med till hotellet för att hjälpa en överlycklig lärare att packa ner massor av fina saker som hon fått av otroligt snälla Lena på Youdo. Hon berättade sedan att hon inte kunde sova på hela den natten för att hon låg och tänkte på allt hennes elever skulle kunna göra med sakerna. Det var roligt för mig att lyssna på alla hennes spännande idéer om hur materialet skulle kunna användas. Brist på resurser har väl den fördelen att man tvingas bli kreativ.
På onsdagen hade vi hyrt en buss för att visa dem lite svensk kultur. Första stoppet gjorde vi i Duvemåla, där jag berättade lite om den stora utvandringen till Amerika (1,2 miljoner svenskar utvandrade - betänk då att vi på den tiden hade en befolkning på ca 5 miljoner människor) och försökte dra lite paralleller till det sydafrikanska samhället. Sedan var det dags för ett stopp på ett glasbruk jag aldrig besökt: Pukeberg i Nybro. Micke, som ni ser på bilden, är tydligen en av Sveriges duktigaste glasblåsare. När han gått ett år på glasbruksgymnasiet ringde hans lärare hem till hans föräldrar och sa att de inte kunde lära Micke mera - så då fick han börja jobba i hyttan. Det coolaste Micke visade var när han blåste en stor bubbla av glasmassan - som en blåsbubbla - tills den sprack och seglade ner mot golvet.
När vi var i Sydafrika fick vi faktiskt chans att se en del vilda djur, så nu ville vi bjuda våra gäster på svensk "safari". I Nybro finns Glasrikets Älgpark, och där fick vi tillfälle att hälsa på fem älgar. Vi åkte en tur i hägnet med ovanstående ekipage.
Jättedålig bild, men jag ville visa att sedan blev vi bjudna på lunch på IKEA. En av deras duktiga medarbetare berättade om IKEAs miljöarbete och hur de jobbar för folkhälsa bland annat genom att se till att tusentals barn i U-länder går i skola istället för att arbeta. Han pratade mycket om hållbar utveckling och sydafrikanerna fick med sig en ficklampa som drivs av rörelseenergi.
På kvällen var det dags för veckans höjdpunkt. Vi samlades på Östersjöskolan, där skolans elever bjöd på fin buffé med bland annat vildsvinsfilé och glaserade rotfrukter. Det bjöds på tacktal i mängder och gåvor utväxlades. Vi hade bland annat skaffat fotbollströjor och svenska flaggor åt gästerna. Dessutom fick de varsett personligt skrivet diplom som många av dem verkligen uppskattade.
 Här ser ni några av eleverna på Östersjöskolan med nya fina hattar och Mandela.
 Kvällen var inte slut ännu, utan vi gick vidare till fritidsgården Porslinan. Sydafrikanerna underhöll oss med dans, sång och teater, och de fick höra ett av stans lokala band (där två av mina elever spelar). "Finalen" bestod i en eldshow ute på kajen.
Redan klockan fem på morgonen gick bussen mot Köpenhamn. Det var ett trött men mycket nöjt gäng som vinkade adjö. De här dagarna kommer varken de eller vi att glömma i första taget. Jag känner mig mycket välsignad som har fått vara en del i detta projekt.