Halloweenfest

Lite senare än de flesta andra hade vi Halloweenfest i helgen. S. kom på den briljanta idén att man kunde klä ut sig till något i Minecraft - och så småningom blev det J som gick klädd som Skeleton. L gjorde sin egen make up. Visst är hon duktig!

"Att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona"

S och jag är alltså i Göteborg. Dagarna ägnas bland annat åt intensivträning för S, min distanskurs i visuell kommunikation och möten med både mig själv och andra. Det är bra att få en chans att ta en paus från vardagen och landa lite i sig själv ibland. Nya intryck ger nya tankar.

Vi bor i samma hus där vi tränar. Här bor även andra familjer tillsammans med sina barn. Idag har jag fällt ett par tårar för ett par av barnen här. Låt mig berätta om J och F. 

J, som är 16 år och som verkar vara som tonåringar är mest. Med hormoner som gör uppror och en önskan om att frigöra sig från sina föräldrar. Bara med den lilla detaljen att han sitter i rullstol och inte har något talat språk. Istället kommunicerar han med bliss. Just nu återkommer två ord: "Ledsen". "Medicin". Förra året konstaterade hans läkare att han var deprimerad och han fick medicin. Inte gav det något vidare resultat, men jag antar att i J:s begreppsvärld finns nu tanken att medicin skulle kunna hjälpa mot hans hjärtesorg. Antidepressiva - de kan ju ibland ta bort symtomen men aldrig komma åt själva orsaken till att någon är deprimerad. Hur hjälper man en 16-åring utan språk att hantera sina känslor? Och hur hjälper man honom att kunna kommunicera dem på ett sätt som gör det möjligt för oss andra att förstå och kanske hjälpa? Hur mycket förstår han egentligen? Och hur mycket kan han jämföra sig själv med andra och inse vad han missar i livet? Och måste han missa allt som är roligt och meningsfullt i livet? Kommer han att få glädjas över att flytta hemifrån? Skaffa en meningsfull sysselsättning? Bli förälskad och få känslorna besvarade?

Så har jag gråtit över F. När jag växte upp trodde jag att en CP-skada innebar att personen ifråga var "dum i huvudet", och jag skäms över att berätta att vi syskon använde det sinsemellan som ett skällsord  mot varandra. Faktiskt trodde jag ända tills mitt eget barn fick diagnosen att den alltid innebar en intelligensnedsättning. F är nio år gammal, går i "vanlig" klass i skolan och är i mångt och mycket som alla andra, men hans CP-skada påverkar hans gång (han har rollator) och hans tal. Han har inga vänner i skolan. Ingen orkar vänta på att han ska komma ikapp, och ingen orkar vänta på att han ska prata klart. Och säkert tar många för givet att han ändå inte fattar något.

Jag blir ledsen och frustrerad över samhällets okunskap och fördomar kring de här barnen. Tänk om vi kunde ändra på attityderna kring CP-skador bara litegrann. Min dröm är en värld där de barnen skulle kunna göra det som Ola Salo i en intervju en gång benämnde som "att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona". För varför måste det alltid automatiskt innebära att man är "sämre" bara för att man är "annorlunda"? 

Det är vårt ansvar som vuxna att undervisa våra barn om hur de ska behandla människor som på något sätt är annorlunda. Är det verkligen medfött att vi drar oss bort från dem som inte är som jag? Jag tänker att barn har en medfödd nyfikenhet som gör att de vill undersöka det som är annorlunda utan att de lägger några värderingar i det de ser. Värderingarna om vad som är bra och dåligt - det får de nog från oss vuxna. Vilka signaler skickar jag till mina barn när vi tillsammans träffar någon som inte är som vi? Vilka signaler skickar du till dina barn?

Kursen i visuell kommunikation gör att jag lägger märke till detaljer på ett sätt jag inte vanligtvis gör. Jag tittade till två gånger på containern. Vilket skräp kastar vi här? Pappersförpackningar - och rullstolsbundna?

Om att vara glad över andras glädje

J har fått hela fem nya klasskompisar. Vi har pratat mycket hemma om hur man gör för att vara en bra vän och att det kan vara jobbigt att börja i en ny klass. Ändå blev jag förvånad när J häromdagen kom med idén att han skulle baka muffins till sina nya klasskompisar och i hemlighet lägga i deras bänkar. Idag var det dags. J hade bakat alldeles själv och jag hade hjälpt honom att förpacka dem snyggt. J hade noga planerat hur han skulle lägga dem i bänkarna så att det blev en överraskning. Vi väntade med spänning på reaktionen.

Och vad hände då? Jo, nog blev de glada och överraskade. Överraskad blev jag också. Över reaktionerna från de andra klasskompisarna - som tydligen bröt ut i höga protester över hur orättvist det var att bara de nya eleverna fick muffins och inte de.

Varför reagerar vi så där över andras glädje? Varför är det så svårt att vara glad å någon annans vägnar? Reagerar alla så? Jag hörde en gång en berättelse om en svensk man som flyttade till Kalifornien. Han jobbade hårt, tjänade bra med pengar, köpte sig en fin liten sportbil. En dag kort därefter knackade en av grannarna på hans dörr. I handen en bukett blommor. "Jag skulle bara gratulera till bilen - jag ser att det går bra för dig". Jag vet inte sanningshalten i berättelsen, men den är tänkvärd. Vår svenska jante-mentalitet kanske både hindrar oss från att vara stolta över egna framgångar och från att glädja oss åt andras.

Vad säger du - när gladde du dig sist åt någon annans framgång?

9 år

Tänk att det har gått nio hela år sedan D blev väckt mitt i natten av det där samtalet får sjukhuset om att han blivit pappa hela 3.5 månader för tidigt. 

Tänk att den där lilla 9-hektos-bebisen har vuxit till en ganska stadig trea-gluttare, full av liv och glädje och smarta idéer.

Och tänk att vi får tillfälle att fira honom hela långa dagen idag. Det blir en tur till Barnens Lekland med hela familjen och ikväll blir det skoldisco. Han ville gärna äta på kinarestaurang, men när det kom fram att det egentligen bara var räkchipsen och nudlarna han ville ha bestämde vi att det kunde vi fixa på alldeles egen hand hemma. Imorgon blir det bio/glassiärenkalas med kusinerna.

Så här ser räkchipsen ut. Jag kan verkligen rekommendera dem!
De friteras hemma i fritös eller stekpanna och blir farligt goda.

Gamla rutiner

Idag var det dags för barnen att börja skolan och första morgonen gick över förväntan, med tanke på att förra året vid denna tiden var ren katastrof vad gäller att komma in i nya rutiner. Killarna riktigt hoppade upp ur sängen i morse och var färdiga i god tid. 

Grabbarna har vuxit så mycket under året och börjat ta mer ansvar här hemma. När vi nu planerade veckans middagar var det självklart att J ska laga mat en dag i veckan. Än så länge handlar det om påssoppa och färdigt vitlöksbröd, men det är en god vana och jag tror att han kommer att utvecklas efterhand. Han kan faktiskt laga pannkakor helt från grunden, och det är ju inte illa för en 11-åring. "Jag ska bli världens bästa man till min fru" sa han en gång - och han är på god väg.

Jag känner mig redan efter en vecka ganska stressad över jobbet och får utmana mig själv att hitta sätt att se till att alla hemma delar på hushållsarbetet. D och jag använder appen Wunderlist, där jag kan skriva listor över vad som behöver göras här hemma och han då får ett litet pling i telefonen som talar om att han fått en ny uppgift att utföra. Jag kan prioritera i vilken ordning uppgifterna ska utföras och skriva mer ingående instruktioner, sätta upp delmål och ladda upp bilder. 

När det gäller barnens del i hushållsarbetet diskuterade jag igår med killarna att det är lite som ett dataspel med olika svårighetsgrad. När de var små lämnade de bordet när de ätit färdigt. På nivå två började vi kräva att de skulle duka av sin egen tallrik. Nu ska S upp på nivå tre, som innebär att han förutom sin egen tallrik även förväntas duka av en del annat. Storebrorsan ska upp på nivå fyra den här terminen, så han ska även börja torka bordet efter måltiden. Hurra!

Att komma in i rutiner igen innebär även kvällspromenader runt Stumholmen.
Igår kväll sken en fantastisk fullmåne över viken. Vackert!

14 år

Klockan är fem och jag kan inte sova. Jag ligger vaken och funderar över vart de senaste 14 åren egentligen har tagit vägen. Tänk att det faktiskt idag har gått 14 år sedan min stora, smarta, coola tjej föddes. Det var så svårt att föreställa sig att den där lilla krabaten i min mage alltid skulle finnas hos mig/oss. Nu har jag lika svårt att förstå hur det skulle vara om hon inte fanns. Idag är jag extra tacksam över allt jag lärt mig av L. 

Kreativiteten vaknar så smått

Här kämpar barnen på för att klara vardagen utan dator och TV. Jag kan rapportera att det dag två fortfarande är en del sura miner och apati, men att barnen börjar vakna till så smått. Vi läser och löser sudoko, spelar spel och musik. På tal om musik - missa inte att Agneta Fältskog har gjort en ny skiva och att den ligger alldees gratis på Spotify!

 

S har använt en symaskin för första gången i sitt liv idag.
Jag ritade upp mönster att följa på ett lite styvare papper. Level 1, level 2...
Han klarade alla levlar och jag har lovat honom ett symaskinskörkort i helgen.

När L bytte rum hittade vi en del undanstoppade saker.
Hama-pärlorna till exempel. Nu pysslar hon på för fullt.
Nu har hon en hel parad med figurer från olika spel (främst Super Mario)

J låg och tjurade på soffan en stund, men sedan bestämde han sig för att baka muffins istället.

Denna teknikfria vecka passar det ju alldeles utmärkt att hänga upp tvätten istället för att torktumla den.
Imorgon ska vi hänga upp vår nya fina tvättlina i trädgården. Visst är klädnyporna underbara?

Skärmfri vecka

Här sitter jag ensam på mitt rum och bloggar, vilket kan tyckas lite orättvist med tanke på att vi just nu utsätter våra barn för våndan av att klara av en skärmfri vecka. Trots att våra barn officiellt har endast en timmes skärmtid om dagen lyckas de oftast på något sätt lura till sig mer. Vi kallar det spelsjukan. Ilskan som infinner sig om man inte får spela. De uppfinningsrika sätten att lura till sig mer speltid. Smygandet. Svårigheterna med att finna glädje i andra saker. Japp - du hör ju själv. Det är ett beroende jag beskriver.

 

Jag räknar med tre tuffa dagar där jag aktivt kommer att få sysselsätta dem med andra aktiviteter. Sedan tror jag att de själva klarar att hitta andra, mer kreativa, saker att ägna sig åt. Ikväll är D och tränar med de stora barnen. S och min "träning" riktades mer åt hjärnan. Sudoko - det är roliga grjer det!

 

Hur är det hemma hos er? Behöver dina barn - eller rent av du - en skärmfri vecka?

 

Tre bra saker på dagen

D införde för ett tag sedan en vana som jag är riktigt nöjd med. När vi sitter ner och äter middag får alla säga tre bra saker de varit med om under dagen. Det blir ett bra sätt att stämma av vad som hänt under dagen på ett sätt som fokuserar på det som är positivt. Idag har jag väldigt svårt att välja ut bara tre bra saker. Jag har en hel rad att välja bland!

• Löneförhöjning
• Nya köksgardiner
• Lunch och åktur till lite allt möjligt stans med Far
• En lång stund på Sturkö: att få känna hur livet sakta återvänder eftersom jag fick känna frisk havsluft,  sitta ner till dukat bord och laga mumsig mat som mamma lagat samt inspektera sparrisen och nöjt konstatera att den börjat växa
• En tur på golfbanan - denna gång i vackert väder
• Handlingspromenad med L
• En tioåring som alldeles på egen hand ställer sig och bakar för att överraska sin mamma

Nya gardinerna

Vilka är dina tre bra saker för dagen?

Ebony och Ivory

L har tjatat länge om pianolektioner. Jag vill gärna att mina barn spelar instrument, men ett piano tar ju så otroligt mycket plats och pianolektioner är ju inte direkt gratis. Nu har vi hittat den perfekta lösningen! Vi hade en gammal keyboard stående här hemma som barnen klinkat på ibland. Till den köpte vi en kabel (för knappt en femtiolapp!) som gjorde det möjligt att koppla synthen till vår Mac. I datorn ligger redan en fantastisk programvara som heter Garageband. Det är som att ha en alldeles egen pianolärare och studio hemma. Hon kan träna på att spela både efter noter och genom att titta på fingersättningen på datorns skärm. Datorn visar direkt om fingersättningen är rätt eller fel. Otroligt pedagogiskt upplagt. Dessutom har hon laddat ner programmet Synthesia, som är ett bra komplement till Garageband. Idag har hon till exempel tränat på titelspåret till Dr Who, som är hennes favoritserie.

L (13 år) och jag letar förresten en bra serie att följa tillsammans. Har du några förslag?

Barnuppfostran

Idag vill jag bara skicka alla som är föräldrar (eller tänker bli det någon gång) till det här blogginlägget av Petra Krantz Lindgren. Briljant skrivet.

Varma kalvmular och gödsel under skorna

Det finns några ögonblick jag minns alldeles extra starkt från min barndom. Ett sådant är att vara på väg till lekparken i vårsolen med ett hopprep i handen. På fötterna alldeles nya trätofflor och över axlarna en ursnygg rosa och blå poncho. En annan sådant magisk stund: I en kalvkätte, sittandes mitt i halmen med ett kalvhuvud i knät. Den där upplevelsen har jag så gärna velat ge mina egna barn, och igår var det äntligen dags, eftersom min kusin bjudit in oss för att träffa deras nya kalvar.



Vilka av dina barndomsupplevelser vill du gärna att dina  barn ska få vara med om?

Bara en vecka gammal.

 

Min snälle kusin.

 

J fick koskräck förra sommaren efter en läskig upplevelse.
Det kom han ganska snabbt över, och snart lät han till och med kalvarna suga på hans hand.

En varm kalvmule är något av det mysigaste som finns.

 

L vill gärna ha massor av djur, men tror att det skulle vara för jobbigt att skicka kor som man själv haft hand om på slakt.

 

Vi har redan bestämt att vi ska tillbaka när korna och kalvarna släpps ut på bete i sommar.
Om du inte känner någon bonde men ändå vill vara med på kosläpp kan du titta in på Arlas hemsida framåt våren.
Där hittar du närmsta kosläpp (om du bor i Sverige.

Geografi och historia

Idag börjar vårt sportlov, och lite förvånande handlar dagens inlägg mest om  läxor. Jag har märkt att mina barn har betydligt lättare att hitta motivation för att göra sina läxor om de kan förstå vad de ska ha kunskaperna till. Då kan de till och med ibland uppskatta läxläsningsstunden -speciellt om vi hittar ett roligt sätt att plugga på. J kom hem en dag denna veckan och var uppgiven över att behöva lära sig Sveriges landskap. Han kunde inte se någon användning för det i sitt framtida yrkesliv. Det blev en lång och bra diskussion bland annat om att även om man inte behöver kunskapen i sitt jobb så är det bra att vara allmänbildad.

Just geografi var mitt absolut sämsta ämne i skolan. Jag har jobbigt stora kunskapsluckor inom ämnet, så jag var inte så bra pluggcoach inom just detta ämne. Vi hittade dock snabbt den här sajten, där man på ett roligt sätt kan träna på Sveriges landskap. På sådär en halvtimme hade vi lärt oss alla hyfsat bra. Vårt rekord är alla rätt på 50 sekunder. Härmed utmanar jag dig att slå det!

Allvarligt - hur många kan du?
Bilden lånade jag från seterra.net

Sedan kom L hem och tipsade om historiesajten tacitus, som är ett utmärkt sätt att lära sig mer om till exempel Sveriges gränser genom tiderna. Jag vet alldeles för lite också om hur Sveriges landskap tillkommit och varifrån de fått sina namn. Till exempel förvirrade det mig att Västerbotten ligger i östra Sverige. På en av mina favoritbloggar läste jag igår ett tips om en finsk dokumentärserie som skildrar Finland/Sveriges gemensamma historia och snabbt gav lösningen på den gåtan - det finns ju även ett Österbotten. Som ju mycket riktigt ligger öster om Västerbotten.

Vet du under hur lång tid Sverige/Finland var ett gemensamt land? 700 år! Serien förespråkar en syn att det var inte var så som med Sverige/Norge-unionen, då ju Sverige gjorde anspråk på Norge. Svenskarna var inte alls något slags herrefolk över de som bodde i dagens Finland - utan det var en del av Sverige med samma rättigheter och skyldigheter. Enda skillnaden var att det där pratades två olika språk. Detta synsätt ifrågasätts av många finnar och är så kontroversiellt att han som gjort serien till och med har blivit mordhotad.

Veckans ord: Uppfinningsrik

Jag har valt uppfinningsrik som veckans ord. Barn är ju oftast otroligt uppfinningsrika, men när (om?) deras förslag hela tiden möts av en skeptisk blick så dör deras kreativitet ganska snabbt ut, och så blir de lika trist likriktade som alla vi vuxna. Om jag som vuxen väljer att bejaka barnens idéer kan alla möjliga spännande saker hända. J har länge tjatat om att han vill experimentera med kakrecept, och idag lät jag honom äntligen härja fritt i köket, trots min oro över att behöva kasta allt. 17.40 bjöds samtliga i familjen in till "super cool avsmakning". Oj, vilka fantastiska smaksensationer som väntade efter att han gått loss på godisskåpets innehåll (med viss input från mig).

 

J utgick från en helt vanlig chokladmuffinssmet. Efter en klick smet i muffinsformarna la han i smaksättningarna och sedan la han över en klick smet till. Här är hela listan:

1. Fudge
2. Toblerone
3. Marshmallows
4. Mandelmassa i mitten och sedan ett lager hyvlad nougat ovanpå den varma muffinsen
5. Mars
6. Rollo
7. Lakritskola
8. Chocolate Chip cookie-deg
9. Marabou apelsincrisp
10. Dumleklubba
11. Kolasås (Ohoy) och kokos

Mina favoriter var de med lakrits och dumle, tror jag. Mandelmassa och nougat var också god - den blev ju som en gigantisk Mozartkula.

 

En liten bonus på temat uppfinningsrik:

S har en del motoriska problem som innebär att det är svårt att knäppa knappar. Jag vill inte att han ska behöva gå i mjukisbrallor hela tiden, men det är svårt att hitta snygga byxor som fungerar. Under veckan som gått har jag köpt flera par byxor till honom, och tyvärr är det bara ett av paren som har tryckknappar. För att fundera ut en lösning använde jag följande ganska självklara modell: 1. "Hur ser det ut när problemet är löst?" I fallet med byxorna var det enkelt - När problemet är löst kan S knäppa sina byxor själv. 2. "Vilka åtgärder behöver jag vidta för att komma dit?". Efter en del fundering kom jag fram till lösningen: Att sprätta upp knapphålen någon extra millimeter. Det är precis det som behövs för att han ska lyckas knäppa byxorna själv och därmed bli ännu lite mer självständig.

 

Nu vill jag gärna utmana dig att hitta en liknande uppfinningsrik lösning på ett stort eller litet problem som funnits länge i din vardag.



Finaste tomten

Esteterna på  skolan hade ett superfint luciatåg med lagom blandning mellan gammalt och nytt. Kvällens luciatåg med barngruppen på IOGT i vårt kvarter kanske inte sjöng lika vackert, men de hade i alla fall världens finaste lille tomte med. Tänk att han stod ut hela kvällen trots att koftan kliade så att han höll på att bli tokig. Ett julbord blev det också ikväll. För mig det andra denna veckan. För D blev det veckans tredje - och då har han ändå ett kvar på lördag.

Världens finaste tomte

De senaste åren har vi skrivit ett kort julbrev och skickat med våra julkort. Ett foto på barnen har det också blivit. I år kanske jag lägger ut julbrevet och lite foton i bloggen istället. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Igår kom jag på att jag kan skicka med en liten tändsticksask också med julkortet utan att lägga till extra porto. Gårdagens pysselstund resulterade i 10 små tändsticksaskar. Jag älskar den stilrena "god jul"-stämpeln som min syster gjort. Visst har hon världens finaste handstil!

I stället för ett julkort

Pepparkakshusen i mitt liv

Det finns några pepparkakshus som gjort extra stort intryck i mitt liv.

Det första var mormors, som åkte fram varje jul tillsammans med några tomtar och en snömatta av bomull. Det var riktigt klassiskt, med nonstop och vit kristyr samt bomull i skortstenen. Jag älskade att vara hemma hos mormor runt jul. Där fick jag lugn och ro till att läsa, givande samtal om livet och kärleken och så många limpsmörgåsar med leverpastej och inlagd gurka som jag orkade äta.

Det andra huset gjorde till största delen J det året hon bodde hemma hos oss. Vi andra tröttnade ganska snabbt på hennes ambitiösa bygge, men hon satt i timmar och tryckte ut små, små takpannor i röd marsipan. Huset var stort och otroligt vackert.

Det tredje var ett som jag gjorde tillsammans med mina studiekamrater på lärarhögskolan. Vi byggde en gammeldags skola komplett med kateder, barn i bänkarna och kakelugn i hörnet. Det var teamwork på hög nivå och kristyr i många klara färger.

Det fjärde var ett hus som jag ägnade nästan en hel vecka åt när jag var föräldraledig med L och bodde i Spjutsbygd (eller Bostorp, beroende på vart man drar gränsen...). Det var en ganska verklighetstrogen modell av Tyska Kyrkan som vann pris på Blekinge Museum  och på omvägar hamnade på bild i Hemmets Journal.

Huset var gigantiskt...

Alla de här fantastiska husen är så  klart svåra att bräcka, vilket för det mesta lett till att jag de senaste åren helt enkelt struntat i att försöka. Barnen vill ändå bara äta upp dem med en gång. För några veckor sedan bestämde jag mig i alla fall för att i år härma ett så gulligt pepparkakshus som jag hittade i Drömhem och Trädgård. Nu är det äntligen klart. Taket består av röda "sura mattor" som barnen omsorgtfullt klippt i lagom bitar, och fönsterrutorna är gjorda av ett hopkok av vatten, socker, vinsten och karamellfärg som hälldes i fönstren och fick stelna över natten, liggandes på aluminiumfolie. Tjejen som gjort originalhuset hittar du här.

Årets bygge. Långt ifrån det största, men kanske det sötaste.

Förberedelser

Här blir mer och mer julkänsla för varje dag. Årets paketkalender för barnen är klar. När jag öppnade min "presentlåda" såg jag att jag hade samlat på mig alla möjliga saker under året, så jag behövde faktiskt inte gå och köpa en endaste pryl. Innehållet är en blandning av upplevelser och prylar. En ny tradition är att barnen varje år i ett av paketen får varsin julgransprydnad - så har de några stycken var när de sedan flyttar hemifrån.

 



 

De små söta presentpåsarna köpte jag på IKEA.
På varje paket en siffra. Minstingen börjar.

Gunnars rekordbok





Mina barn kikar gärna i Guiness rekordbok, och periodvis har det tränats ganska flitigt hemma för olika rekord. Jojo-rekord, äta-flest-tuggummin-på-en-minut-rekord och en hel massa annat. Vi har skrattat gott varje gång barnen pratat om olika rekord som deska försöka få med i "Gunnars rekordbok", som J kallade den när han var yngre.

 

Nu har jag äntligen tagit mig samman och ordnat så att han och alla andra i familjen verkligen kan få sina rekord införda i Gunnars rekordbok. Än så länge har vi tävlat i att hålla andan längst (D vann, tätt följd av L). Nu funderar vi på nya rekord att slå. Någon som har några bra förslag?

 

 



Kreativum

Tänk, alla D:s helger ända fram till jul är uppbokade. I lördags skulle han på politikermöte i Karlshamn. Istället för att sitta hemma och tjura över att jag var ensam med barnen bestämde jag att barnen och jag gott också kunde ta en tur till Karlshamn. Där finns ju fantastiskt trevliga Kreativum. Vi hade en helmysig dag. Mina favoritaktiviteter är att göra papper samt att tävla i anslappning (har du testat - man sätter på sig ett "pannband" som mäter hjärnvågorna. Den med mest avslappnade hjärnvågor vinner). Vi gjorde även en rolig animerad film och spelade alla roliga bluescreenspel som finns där. Jag upptäcker varje gång jag gör något sånt att jag är mycket mer av en vinnarskalle än vad jag tror. Nu har jag highscore i att både bygga molekyler och i att kunna alla trädens namn (tack, Far).

 

Om ni har långt till närmsta science center kan du göra massor av experiment hemma. Skaffa antingen böckerna Xperimentlust och Mera Xperimentlust eller fantastiska Explorabook. Förresten kan jag tipsa om att alla böcker från förlaget Klutz är jättebra och extremt prisvärda. De är på engelska, men går att få tag på genom tex Adlibris (skriv Klutz i sökfältet). Varje år ligger några sådana under julgranen hemma hos oss. Perfekta julklappar. Vår favorit här hemma är nog den här legoboken. Den borde alla barn få i julklapp! Och med den här kan ni ha egen konstskola hemma (kombinerat med engelskaundervisning) - den innehåller till och med en hel del av materialet ni behöver.

Som att blicka in i evigheten.

 

 

Simon bygger molekyler. Hur många väte och syre var det nu igen i vatten?

Höststädning

Vi lärare jobbar ju mer än halva höstlovet, men några dagars "lov" fick jag i alla fall. Min svärmor har varit här och hälsat på och alla njöt vi av att ha henne här.

 

Vi hann städa upp de sista spåren efter sommaren på Sturkö. Nu riskerar inte kanoten att spolas iväg i höststormarna, och inte heller trädgårdsmöblerna. Som bonus fick vi en mysig kväll  med mina föräldrar och en stunds andäktigt tittande på en stjärnklar natthimmel.

 

Även vår pyttelilla trädgård i stan är färdig för vintern nu. Så här års hittar man ofta vårlökar till halva priset. Min snälle Far kom med en hel säck och J hjälpte mig att plantera.

 

När vi var små hade vi varsin rabbat som vi "ansvarade för".
På våren var min alldeles full med gula och röda tulpaner.

D har hjälpt mig att gräva upp alla möjliga stackars blommor ur rabatterna och jag ersatte dem med lavendel. Jag vet att lavendel egentligen ska ha sandblandad jord, men tror att jorden i våra rabatter kanske är torr nog för att de ska överleva. Jag borde dock ha gjort lite bättre research innan jag köpte lavendelplantorna. Jag är rädd att de jag köpte är anpassade för ett mer sydländskt klimat och kanske dör under vintern. Vi får väl se.