J har fått hela fem nya klasskompisar. Vi har pratat mycket hemma om hur man gör för att vara en bra vän och att det kan vara jobbigt att börja i en ny klass. Ändå blev jag förvånad när J häromdagen kom med idén att han skulle baka muffins till sina nya klasskompisar och i hemlighet lägga i deras bänkar. Idag var det dags. J hade bakat alldeles själv och jag hade hjälpt honom att förpacka dem snyggt. J hade noga planerat hur han skulle lägga dem i bänkarna så att det blev en överraskning. Vi väntade med spänning på reaktionen.
Och vad hände då? Jo, nog blev de glada och överraskade. Överraskad blev jag också. Över reaktionerna från de andra klasskompisarna - som tydligen bröt ut i höga protester över hur orättvist det var att bara de
nya eleverna fick muffins och inte de.
Varför reagerar vi så där över andras glädje? Varför är det så svårt att vara glad å någon annans vägnar? Reagerar alla så? Jag hörde en gång en berättelse om en svensk man som flyttade till Kalifornien. Han jobbade hårt, tjänade bra med pengar, köpte sig en fin liten sportbil. En dag kort därefter knackade en av grannarna på hans dörr. I handen en bukett blommor. "Jag skulle bara gratulera till bilen - jag ser att det går bra för dig". Jag vet inte sanningshalten i berättelsen, men den är tänkvärd. Vår svenska jante-mentalitet kanske både hindrar oss från att vara stolta över egna framgångar och från att glädja oss åt andras.
Vad säger du - när gladde du dig sist åt någon annans framgång?
Heja J! Och så kan jag säga att jag tog riktigt illa vid mig av hans klasskompisars reaktion... Måtte de lära sig en läxa av det här!
SvaraRadera