Musiken i mitt liv

Idag skriver min syster om sitt liv i musik. Det sände mig på en riktig nostalgitripp, så här får ni följa med på mitt liv i musik... Jag kan redan nu varna för att jag absolut inte har någon speciellt creddig musiksmak. Och att ni som inte känner mig väl kanske inte får ut något av att läsa just det här inlägget.

Under mina barndomsår står Maritza Horn helt ohotad som starkaste musikminne. Jag har redan skrivit om hur jag satt framför lp-spelaren och grät till hennes tolkningar av gamla skillingtryck. Från min mammas sovrum hördes ofta en sång som också fick mig att gråta en skvätt. Det var en tonsatt version av Dan Anderssons dikt Cissi av Lasso.

Mina första riktiga idoler var Pontus och amerikaner. Min snälle och i mina ögon rike storebror köpte en Lp-skiva med dem åt mig på min födelsedag och den lyssnade jag nästan sönder. Så passande att ett av spåren handlade just om min bror och jag. Av min bror lärde jag mig tycka om Simon and Garfunkel och även mycket av den 50/60-tals musik som han hade nästan obegränsat med tillgång till genom sin bästis Håkke.

Min storkusin gifte sig och flyttade till USA. Hon skickade hem kasettband med sin vackra handstil på. Ni som är i min ålder minns säkert hur man satt framför radion och spelade in Blandband. Ibland klipptes låtarna av litegrann. Hennes band hade alltid små radioreklamsnuttar på sig, vilket jag fann otroligt glamouröst. Det var nog där min dröm om att en dag få bo i USA väcktes. Av alla låtarna på blandbanden är det nog stämningen i Hotel of California jag minns bäst. Och möjligtvis All I want to do is make love to you. Fortfarande ryser jag litegrann när jag hör raden You can imagine his surprise when he saw his own eyes.

Högstadiet på Rödebyskolan var ingen direkt lycklig tid för mig och jag har faktiskt inte många minnen från de åren. Vi väntade varje vecka med spänning på Tracks på TV, och varje gång de första ackorden i Mauro Scoccos Sara drog igång så ropade vi på min äldsta syster Monna. Min egen Tracks-favorit var nog Jakob Hellman (har ni hört att han ska göra comeback?). Annars är många av mina musikminnen från denna tiden andras favoritmusik. Midnight Oil är ett annat band som jag "ärvde" av min syster Monna.


Här är han.

En av mina kompisar var dödligt förälskad i Joey i NKOTB och skulle gifta sig med honom. Hon åkte till och med till USA för att stå utanför hans hus och vänta på att han skulle komma ut. Jag har starka minnen av att vi brukade låna nyckeln till IOGT-lokalen i Bostorp och så spelade vi NKOTB på hög volym och körde "gympapass" till deras låtar. Mest sprang vi nog runt, runt. En annan kompis lyssnade mycket på Madonna och lärde mig att uppskatta hennes musik. För mig har Madonna alltid symboliserat kvinnokraft. Att våga bryta mot invanda rutiner och människors förväntningar. Det var så min vän Malin var, som jag så starkt förknippar med Madonnas musik. Favoritalbumet är Like a prayer, som jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Jag älskar alla låtarna lika mycket.

Det slår mig nu att nästan all musik som jag började lyssna på från och med gymnasietiden är kopplad till olika killar jag var ihop med eller intresserad av. Undantaget var väl Staffan Hallstrand och Orup, som jag nog hittade helt på egen hand. En av de äldre killarna jag spanade på hade alltid för långa jeans och blonda dreadlocks. Han lyssnade på Bob Marley, och då kände jag mig nästan cool nog att prata med honom eftersom min underbara stockholmskusin introducerat mig till Bobbans musik och till och med hade bilder på sig själv tillsammans med Siggy Marley. Buffalo Soldier, Could you be loved och Redemption song är några favoriter. En snygg fransk-kanadensare sjöng I just can´t help falling in love with you för mig och då började jag lyssna på UB40.  Jag åkte till Cypern med min kompis och vi dansade halva nätterna till bland annat Right said Fred, och deras I´m too sexy som var stora då. Innan jag gick på utestället Ritz i Karlskrona med gymnasiekompisarna träffades vi hemma hos storasystern till en av kompisarna och tittade på musikvideos på MTV. På en av våra klassfester dansade jag tätt tillsammans med någon fin kille i klasen till Elton Johns Your Song och sedan dess har jag gillat den.

Efter gymnasiet flyttade jag till USA och därifrån kommer nog mina flesta musikminnen. Robyn hade just slagit igenom stort och som stolt svensk lyssnade jag mycket på henne. Mina rumskompisar dränkte mina öron med country, och jag som alltid haft just country som hatobjekt fann mig efter ett tag i att riktigt uppskatta det. Shania Twain får representera den här perioden av mitt liv.

En kortare romans lärde mig att lyssna på Frenté och Ska-band såsom The Specials. Jag var kär i en annan kille som var riktigt musikgalen. Han var dålig på att tala om känslor, men han sjöng Cranberries You're so pretty för mig och fick mig att falla ännu mer. En annan kille jag gillade skänkte mig hela sin musiksamling och då lärde jag mig att uppskatta The Doors.

Sedan flyttade jag hem till Sverige igen och lyssnade mer och mer på något min man kallar KvinnaMedGitarr. I wish I was a punkrocker kan få symbolisera den delen av mitt musikliv. Sedan träffade jag Daniel och insåg ganska tidigt att 95% av alla hans CD-skivor hade minst en stor afrofrisyr på omslagsbilden. Jag har aldrig riktigt lärt mig att uppskatta den hårda funken, men Erik Gadd spelades mycket hemma hos oss under alla våra Stockholmsår. Bo Kaspers Orkester är ett annat av de få band som min man och jag båda uppskattar.

Sedan kom barnen och min egen musiksmak fick stå tillbaka för Mora Träsk och alla vaggvisor jag sjungit genom åren. För Lydia och Jakob sjöng jag alltid Lilla Lasse går och gråter när de var ledsna. Sov nu, lilla ungen min är "Simons" sång.

...Under de senaste åren har jag inte lyssnat lika mycket på mina storasyskons musik, utan nu letar jag istället bland mina småsyskons favoriter. Men det kanske är en annan historia.