Sportlov

Nej, S dansar inte. Han lär sig hur man fäller närgångna tjejer.
Judohallen, Saltö. Han har redan svart bälte.
Jag har tillverkat ett alldeles eget till honom av en gammal t-shirt.

Karlskrona har ett bra utbud av sportlovsaktiviteter och varje dag har vi bestämt oss för att prova åtminstone något. Igår var det judo, idag luftgevärsskytte och volleyboll. Barnen är fortfarande inställda på skoltid, vaknar klockan sju och smyger till datorn. Visst kan de få lite extra speltid på lovet, men jag känner mig stressad. Försöker styra dem mot "bra" aktiviteter. Bygg lego! Skapa! Rör på er! Jag har konstant dåligt samvete över hur mina barn växer upp. Jag vet att jag är en "bra nog" förälder, det handlar inte om det. Jag sätter gränser, blandar lek och allvar och försöker att "fostra" mina barn, men...

Nackdelen med att bo i stan är helt klart att det inte går att släppa ut barnen på bakgården/i skogen. Vilken annorlunda uppväxt mina barn får jämfört med mig. Många av mina minnen är från "Berget" bakom huset, "Döda ängen" med sitt indiantält, "Nya" och "Gamla" skogen. Vi lekte på ett annat sätt än vad mina barn gör: i Storebrors oräkneliga kojor, på vår lilla otrafikerade gata (miljontals varv på cykel), i lekstugans speciella doft av vinterlagrade äpplen, bland korna i B:s ladugård, i sandlådan och på gräsmattan (minns ni syskon hur vi rullade som galningar i den lilla backen bakom huset?). Mina barn kan inte göra "ingenting" på samma sätt som vi gjorde. Evighetslånga dagar då vi latade oss på storarumsgolvet i solstrålarna som sken in genom de stora fönstren, trängde ihop oss i soffan i väntan på en halvtimmes barnprogram, låg på Fars arm och vilade middag och väntade på att de äldre syskonen skulle komma hem.

Undrar hur mina barn kommer att minnas sin barndom. Hur kommer de att beskriva sin uppväxt när de är 37? Hoppas att sommarloven i skärgården väger upp de betonggråa vintrarna i stan. Min L har redan börjat längta efter sommaren...