Visst påverkar platsen i syskonskaran oss mycket. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst på just det här temat. Om du är intresserad tycker jag att du ska läsa Elisabeth Schönbäcks bok om ämnet. Själv är jag mellanbarn och gissar att det är därifrån mitt bekräftelsebehov kommer. Har man som jag sex syskon så är risken att man hamnar i skymundan ganska stor om man inte hittar något att vara duktig på.
 |
| Det är inte sant att föräldrar älskar alla sina barn lika mycket. Hela 52% erkänner att de älskar minstingen mest. Bara 13% hävdar att de starkaste känslorna gäller det äldsta barnet. Så att min mamma har tre foton i varje rum på minstingen i vår familj men endast en gruppbild på oss andra är inte alls onormalt. (Sorry, A. Du får helt enkelt leva med det) |
 |
| Nobelpristagare: Tydligen är de storasyskon hela högen (eller möjligtvis endabarn). Minstingarna behöver aldrig kämpa så hårt för att få föräldrarnas kärlek. Det räcker att vara liten och ömtålig. Å andra sidan kanske det är ganska jobbigt att fortfarande vid sådär 60 års ålder hela tiden se sig överkörd av sina storasyskon eftersom man enligt dem inte är stor nog att fatta viktiga beslut. |
Haha, ja, den här diskussionen kan man ha i oändlighet... Jag hävdar fortfarande att jag älskar alla mina barn, men på olika sätt. Jag ser ingen mer värd än någon annan och om någon kom och krävde att få ett av dem skulle jag vägra med mitt liv som insats. Är det särskilt för storasyskon? Och jag har för alltid fått bekräftelse på varför jag måste vara bra på precis allt... Kanske jag kan få det där Nobelpriset som gavs till den stackaren som gick och dog precis innan utnämningen?
SvaraRadera