Sedan igår har jag funderat och funderat. Jag fick ett telefonsamtal från socialtjänsten. Det var en kvinna jag aldrig träffat, men hon hade fått mitt namn från en kollega. Frågan gällde ifall vi kunde tänka oss att bli familjehem. Någonstans nära oss finns ett syskonpar, födda -03 och -04, som behöver ett hem. En pojke och en flicka. Föräldrarna kommer inte att vara i skick att ta hand om sina barn på minst ett år.
Saken är att det är en tanke jag tänkt i många år.Visst, vardagen är ett enda stort pussel som aldrig tycks gå ihop, och som jag skrev i mitt förra inlägg vill jag ibland bara trycka på pausknappen och göra något helt annat. Men vi har plats. Vi har trygghet så att det räcker och blir över. Och vart hamnar de om inte vi tar emot dem?
Hjälp mig - vad ska vi göra? Vilka argument för och emot hittar du?
Edit: Och om du inte vill eller kan kommentera här i bloggen får du gärna maila mig: mariejusinski@hotmail.com
oj. svårt. men, jag skulle säga nej. det kräver så enormt mycket tid och engagemang, som jag tror i första hand bör gå till sin "egen" familj. jag kanske är krass, men tror det vanliga livspusslet har tillräckligt bitar ändå att hålla reda på. lycka till med ert Stora beslut!
SvaraRaderaEn psykolog vi intervjuade sa ungefär såhär till oss: "visst, jag skulle kunna jobba mycket mer och engagera mig utanför ramarna, men om jag skulle hälla och hälla av min energi skulle jag snart ta slut. Jag har valt att hålla längre och därmed kunna jobba längre och kunna räcka till för min vardag också" eller något i den stilen. Som att hon var en vattenkanna med begränsad mängd vatten. Man ska nog tänka på det, att man inte orkar ALLT även om man önskar det ibland.
SvaraRaderaHm... Svårt. Hoppas att ni kommer fram till något bra! Kram!
Jag tycker ni har för små barn i familjen. Ibland får man kanske fråga sig om man ska offra sig själv och sin egen familj för "the greater good". I det här fallet måste ni så klart ta ställning själva. Jag tror mer på en familj med lite större barn... Kram!
SvaraRadera