Man vill ju vara normal

Sången från föreställningen jag var på igår med jobbet har fastnat i huvudet. "Man vill ju vara normal, omtyckt och populär". Mannen som sjöng heter Eric Donell och föreläser om Tourettes syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Under två timmar kastades jag mellan skratt och tårar´, och fylld av en hel del nya insikter gick jag hem.

Eric Donell. Bild från Talarforums hemsida



Kort om Eric: Han tog tidigt rollen som klassens clown och underhållare. Han hade få nära vänner och alltid en känsla av utanförskap. Först vid 28 års ålder snubblade han av en slump över en websida om Tourettes syndrom och kände igen sig starkt. Det här ska inte bli ett inlägg om Tourettes, men om du är intresserad kan du läsa mer här. För er som inte läser vidare vill jag bara säga att Tourettes inte alltid handlar om att säga snuskiga och opassande ord - det är faktiskt bara några procent av alla som har Tourettes som gör det.

Istället ska inlägget handla om alla som har en funktionsnedsättning. Använder du som många andra ordet funktionshinder? En funktionsnedsättning behöver inte utgöra ett hinder om personen hamnar i rätt miljö och lär sig att utnyttja sina starka sidor. Eric är ett bra exempel på det. Han är framgångsrik skådespelare, regissör, mäklare, fotograf och en hel massa andra saker. Han har haft 30 olika yrken genom livet. Han är omtyckt och populär idag - han har ett rikt socialt liv. Men som jag tolkar honom hade han inte varit det utan sin diagnos. Först när han förstod varför han betedde sig annorlunda än andra så kunde han hitta strategier för att handskas med sin situation.

Jag har haft många diskussioner med släkt och vänner om diagnosernas vara eller icke vara och vet att många anser att diagnoser bara förvärrar problemen och blir en negativ självuppfyllande profetia. Till er vill jag dela med mig av Erics sista ord: "Om ni stöter på mitt sjuåriga jag: Hjälp honom att få hjälp".