Ta ram tam tam

Jag har alltid "hatat" opera.

Förra sommaren sommarpratade Per Holknecht. Hans spännande liv gjorde stort intryck på mig och en sak fastnade, av någon anledning lite extra. Han berättade att han aldrig gillat opera, men att han i en period då han hade mycket pengar utmanat sig själv att ge det en ärlig chans. Han satte sig på planet till New York och köpte bästa biljetten på The Met. Och han älskade det!

Sedan dess har jag haft på min bucketlist att gå på Carmen, som tydligen ska vara den mest lättillgängliga operan. Därför blev jag glad när jag såg att den just nu går på Operan, och igår var det dags. Efter en mysig middag med fina P på helmysiga Vapiano (Missa inte!) letade vi oss uppför alla trapporna till våra platser. Visste du att man kan köpa biljetter till operan för bara en hundralapp? Lite skymd sikt, men det gör ingenting. Scenografin var ändå så trist så vi missade nog ingenting, och "kostymerna" var om möjligt ännu tråkigare.

Kalla mig konservativ, men så här vill jag se Carmen.

Nu till saken: Jag hatade inte en enda sång. Inte så att jag älskade det, men jag kunde verkligen uppskatta musiken och till och med den speciella sångtekniken. För att inte tala om de fantastiskt duktiga musikerna. Jag hade glömt hur vackert oboe låter.

En stor studie visar ett tydligt samband mellan musiksmak och personlighet. Om det stämmer på just dig kan du kolla här. Om jag har har gått från att tycka opera är hemskt till att faktiskt kunna uppskatta det, betyder det att jag bytt personlighet? Inte vad jag vet. Det finns tydligen ett annat, sedan länge känt samband vad gäller operaälskare. De har högre klass och mer pengar än gemene man. Kanske har jag blivit rik? Jag måste logga in på mitt bankkonto och kolla nu genast.