Om att längta

Höstlovsvecka. Själv jobbar jag måndag-onsdag, men hinner vara hemma lite också. Idag fick barnen en lång, lång "att göra-lista" att klara av innan de fick slappa. Sopa golv, städa badrum, klippa sig osv osv. J gick bland annat och pantade burkar. Pengarna läggs i denna lilla sparbössa och kommer att gå till att hjälpa våra vänner med deras adoption. Jag är så tacksam för mina barn. Hur det skulle kännas att vänta och längta efter barn som aldrig kommer kan jag inte ens föreställa mig. 

Söndagsnöje

Idag hann jag med en lång stockholmspromenad och ett besök på Etnografiska museet. Ett av de få museum som fortfarande inte tar något inträde. De har en helmysig restaurang som lagar ekologisk mat med influenser från hela världen. Om du har barn - ta med dem till pysselverkstan och släpp loss kreativiteten.

Besöket lämnade många tankar. En utställning om upptäcktsresande och missionärer lämnade sur eftersmak. Tänk hur många ursprungsbefolkningar runtom i världen som blivit berövade på sin kultur och sina traditioner av välmenande vita män. Tänk att de verkligen trodde att de gjorde något bra och att deras sätt att leva var överlägset alla andras. I Nordisk Familjebok från 1900-talets början stod att läsa om "negrer":

”I psykiskt hänseende kan i allmänhet sägas att negern står på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne, hvars mest framstånde drag utgöras af glädtighet, fåfänga och lättsinne i god bemärkelse. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedligt afseende snarare kan sägas sakna moral än vara omoralisk. I intellektuellt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna. [De har] kort, tjock hals och långa, ned till knäskålen räckande armar, smala ben och breda, platta fötter, med stortån formad nästan som en griptå.”


Hur många av dagens fördomar är byggda på liknande sanningar och kommer att läsas med höjda ögonbryn om hundra år? Du kanske inte har några fördomar? Testa gärna här. 

Ta ram tam tam

Jag har alltid "hatat" opera.

Förra sommaren sommarpratade Per Holknecht. Hans spännande liv gjorde stort intryck på mig och en sak fastnade, av någon anledning lite extra. Han berättade att han aldrig gillat opera, men att han i en period då han hade mycket pengar utmanat sig själv att ge det en ärlig chans. Han satte sig på planet till New York och köpte bästa biljetten på The Met. Och han älskade det!

Sedan dess har jag haft på min bucketlist att gå på Carmen, som tydligen ska vara den mest lättillgängliga operan. Därför blev jag glad när jag såg att den just nu går på Operan, och igår var det dags. Efter en mysig middag med fina P på helmysiga Vapiano (Missa inte!) letade vi oss uppför alla trapporna till våra platser. Visste du att man kan köpa biljetter till operan för bara en hundralapp? Lite skymd sikt, men det gör ingenting. Scenografin var ändå så trist så vi missade nog ingenting, och "kostymerna" var om möjligt ännu tråkigare.

Kalla mig konservativ, men så här vill jag se Carmen.

Nu till saken: Jag hatade inte en enda sång. Inte så att jag älskade det, men jag kunde verkligen uppskatta musiken och till och med den speciella sångtekniken. För att inte tala om de fantastiskt duktiga musikerna. Jag hade glömt hur vackert oboe låter.

En stor studie visar ett tydligt samband mellan musiksmak och personlighet. Om det stämmer på just dig kan du kolla här. Om jag har har gått från att tycka opera är hemskt till att faktiskt kunna uppskatta det, betyder det att jag bytt personlighet? Inte vad jag vet. Det finns tydligen ett annat, sedan länge känt samband vad gäller operaälskare. De har högre klass och mer pengar än gemene man. Kanske har jag blivit rik? Jag måste logga in på mitt bankkonto och kolla nu genast.

Good good study, day day up

Jag måste ju rapportera hur det gick med vår direktimport från Kina. Det lät ju lite för bra för att vara sant med priset på varorna och att det dessutom var gratis porto. Idag kom i alla fall prylarna vi beställde, skickat som rek. Resultatet var lite blandat:

En ny laddare till min iPhone för en tjugolapp. Fungerar alldeles utmärkt. Nya hörlurar för strax över tian var ett sämre köp. Ljudet är otroligt dåligt och de åker nog tyvärr direkt i soporna.

Jag köpte ett "tvål" i rostfritt stål som tar bort vitlökslukt och liknande för under tjugolappen. Jag har sett att sådana kostar runt en hundralapp här hemma. Jag gick ut hårt och testade tvålet: skar sönder en vitlöksklyfta och mosade in i handen. Tvättade mig med tvålen och voilá- lukten försvann.

Det bästa köpet var nog ändå det set med tändsticksaskar som du ser i bild. Oj vad många skratt jag fick för endast 35 kronor. På varje paket står ett citat på engelska. Kanske ska det vara olika politiska budskap? Kan du hjälpa mig att tolka dem?

Have how far, die how far!

Desr wang little girl, first eye see you, I holse up love you.

You don't bird me, I don't bird you.

Pig head 3, go dead!

I will give you some color see see!

Want money i have no, want life i have one.

Color wolf, you give roll exit!

Have something to say, then sav!

Have rothing to say, go home!

Love this mother' who who who.

You ask me, me ask who?

Det viktigaste budskapet var väl det som stod på framsidan: Good good study, day day up. Kom ihåg var du läste det först!



Rätt slags glömska?

Jag har inte så många måsten just den här veckan. Jag har till och med hunnit med ett tvåtimmarsbad och en extremt välbehövlig hårklippning. Jag har tydligen lyckats komma ikapp så pass mycket att när jag idag gick på Jakobs utvecklingssamtal så var jag ett helt dygn för tidig. Att få se denna bild var dock väl värd promenaden till skolan. Alla barnen hade gjort fina teckningar, men Jakobs talade lite extra starkt till mig, så klart. Det är härligt att han ser sina fina sidor. Om jag skulle välja ett ord som definierade min son skulle det bli just Omtänksam. Hans syrra skäller för att han borde läsa lite "riktiga" böcker istället för Kalle Anka, men det kan man väl ha överseende med? Om han nu gillar ankor så mycket att han ägnar hela två punkter åt just den egenskapen. Lägg märke till sista ordet. "Bakälskande". Då menar han inte rumpor, utan sådant bakande man ägnar sig åt i köket. "Mamma jag ska bli en jättebra man till min fru", säger han. Det tror jag säkert.

Hur stavar du ditt namn? Själv gjorde jag ett försök för ett par år sedan. Metodisk Artistisk Rationell Intelligent Envis.

Gofika

Jag fick träffa nyaste finaste kusinbarnet i söndags. Jag tog med mig fika. Inte hembakat, utan en variant på Frödinges kladdkaka. Kladdigt chokladig och söt som attan. Mums!

Det är kö från gatan upp till hallen

Vi hyr ut övervåningen i vårt hus. Det är fantastiskt att kunna ha en extrainkomst utan att egentligen jobba för det. För det mesta så märker vi knappt av vår hyresgäst. Men ikväll är det fest. De har så roligt däruppe. Det får mig att tänka på en av de första dikter jag lärde mig tycka om.  

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Det var länge sedan jag tog mig tid att läsa poesi. Har du någon favoritpoet som du vill tipsa om? Och vet du förresten vem som har skrivit Infall, som dikten ovan heter?

Man vill ju vara normal

Sången från föreställningen jag var på igår med jobbet har fastnat i huvudet. "Man vill ju vara normal, omtyckt och populär". Mannen som sjöng heter Eric Donell och föreläser om Tourettes syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Under två timmar kastades jag mellan skratt och tårar´, och fylld av en hel del nya insikter gick jag hem.

Eric Donell. Bild från Talarforums hemsida



Kort om Eric: Han tog tidigt rollen som klassens clown och underhållare. Han hade få nära vänner och alltid en känsla av utanförskap. Först vid 28 års ålder snubblade han av en slump över en websida om Tourettes syndrom och kände igen sig starkt. Det här ska inte bli ett inlägg om Tourettes, men om du är intresserad kan du läsa mer här. För er som inte läser vidare vill jag bara säga att Tourettes inte alltid handlar om att säga snuskiga och opassande ord - det är faktiskt bara några procent av alla som har Tourettes som gör det.

Istället ska inlägget handla om alla som har en funktionsnedsättning. Använder du som många andra ordet funktionshinder? En funktionsnedsättning behöver inte utgöra ett hinder om personen hamnar i rätt miljö och lär sig att utnyttja sina starka sidor. Eric är ett bra exempel på det. Han är framgångsrik skådespelare, regissör, mäklare, fotograf och en hel massa andra saker. Han har haft 30 olika yrken genom livet. Han är omtyckt och populär idag - han har ett rikt socialt liv. Men som jag tolkar honom hade han inte varit det utan sin diagnos. Först när han förstod varför han betedde sig annorlunda än andra så kunde han hitta strategier för att handskas med sin situation.

Jag har haft många diskussioner med släkt och vänner om diagnosernas vara eller icke vara och vet att många anser att diagnoser bara förvärrar problemen och blir en negativ självuppfyllande profetia. Till er vill jag dela med mig av Erics sista ord: "Om ni stöter på mitt sjuåriga jag: Hjälp honom att få hjälp".

Stora beslut

Sedan igår har jag funderat och funderat. Jag fick ett telefonsamtal från socialtjänsten. Det var en kvinna jag aldrig träffat, men hon hade fått mitt namn från en kollega. Frågan gällde ifall vi kunde tänka oss att bli familjehem. Någonstans nära oss finns ett syskonpar, födda -03 och -04, som behöver ett hem. En pojke och en flicka. Föräldrarna kommer inte att vara i skick att ta hand om sina barn på minst ett år.

Saken är att det är en tanke jag tänkt i många år.Visst, vardagen är ett enda stort pussel som aldrig tycks gå ihop, och som jag skrev i mitt förra inlägg vill jag ibland bara trycka på pausknappen och göra något helt annat. Men vi har plats. Vi har trygghet så att det räcker och blir över. Och vart hamnar de om inte vi tar emot dem?

Hjälp mig - vad ska vi göra? Vilka argument för och emot hittar du?

Edit: Och om du inte vill eller kan kommentera här i bloggen får du gärna maila mig: mariejusinski@hotmail.com

Måste man åka bort för att hitta hem?

Vilken mysig helg jag har haft. Semester med mina härliga barn i Stockholm och bara njutit av att umgås med dem. Museibesök, trerätters middag, hur mycket fika som helst, häng med kusinerna och bara massor av prat-tid. Hemma i vardagsstressen rinner dagarna ofta iväg utan att jag riktigt tar mig tid att sitta ner och prata med dem. Konstigt att man ska behöva komma iväg så där för att få tid att bara vara tillsammans.

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen fortsätter att försöka jonglerar alla olika bitar av mitt liv. Igår gick jag direkt från jobbet till styrelsemöte till italienskakursen till sängen. Ibland vill jag göra som lillasystern min och bara sticka iväg från allt oviktigt, för att hitta tillbaka till allt det som verkligen är viktigt. Fast allra bäst är väl att hela tiden försöka ha den känslan här och nu. Inte ska man väl egentligen behöva åka iväg??

Intagna på Lågholmen



Helgvittring

Imorgon ska jag ta mina två äldsta barn på en Stockholmstripp. Vi ska flyga upp och bo på hotell som varit fängelse. Det tycker J. är spännande. Mysigt att få lite egentid med bara dem. Kanske passar vi på att handla de allra sista julklapparna (Vaddå- är ni inte klara med era?)

Lite kärlek

Idag vill jag skicka lite kärlek till alla er därute som kan tänkas behöva det.

Bråka inte med varandra - Det är så onödigt och ingen mår bättre av det. Red ut missförstånd. Förlåt, glöm och gå vidare.

Strunta i normerna!

Barnens kompis reagerade starkt på att vi har en pumpa utanför dörren redan. "Det är ju jättelänge tills halloween!". Men jag vill inte vänta ända tills dess. Så jag njuter av min pumpa nu.

Jag undrar vad han hade sagt om han varit hos oss ikväll. Vi har ätit nybakade lussekatter - i oktober! För det är klart att man får göra det, om man vill. Ibland är vi så upptagna med att följa normerna att vi glömmer bort vad vi egentligen vill. Och normerna vi följer är ibland ganska onödiga eller till och med dumma. Tänk bara på normen om hur man "ska" se ut. Jag gillar verkligen det här klippet, det borde alla tonårstjejer i hela världen se, så kanske de inte behöver må så dåligt när de ser sig i spegeln. Den där utseende-normen som de försöker leva upp till, den finns ju inte på riktigt!

Det är klart att man får äta lussekatter i oktober om man vill!




 

Vem definierar vad som är sjukt?

Det är inte ofta jag tar mig tid att läsa nu för tiden, men veckan som gått har jag läst hela tre böcker. Alla av samma författare: Örjan Björkhem. Den av böckerna som gjorde djupast intryck på mig heter Människan och verkligheten och behandlar ett tema som jag funderat mycket över.

Björkhem skriver om mystiker, alltså personer som haft inre upplevelser av hög intensitet. Det intressanta är att en del av dessa människor, som den heliga Birgitta, Swedenborg och Teresa, har blivit accepterade och till och med idoliserade av sin omgivning. Andra människor med samma upplevelser har istället kallats sinnessjuka och låsts in. Visst är det konstigt att upplevelser som vissa kulturer strävar efter att uppnå med hjälp av invecklade ritualer skrämmer de flesta av oss västerlänningar?

Reflektioner efter att ha läst boken:

• Många av upplevelserna handlar om ett möte med något slags Gud eller att känna sig som en del av oändligheten, vilket jag tycker låter som två olika uttryck för samma sak. (en del av dem ägnar sedan hela livet åt att på olika sätt få återuppleva den känslan)
• Många upplevelser som dessa kommer i samband med en livskris av något slag.
• Många får efter sina upplevelser en ökad kärlek för människorna runtomkring sig och känner även att de fått  något slags kallelse som de sedan ägnar hela livet åt att följa.
• Många får en känsla av att "förstå Allting". Exempel: "Han förstår att kosmos, som för det självmedvetna intellektet består av död materia, i själva verket är en levande närvaro. Människan är i själva verket en mindre, levande del av en ocean av oändligt liv. Universum är byggt på den princip vi kallar kärlek, livet är evigt och varje individs slutliga lycka är absolut säker".

Om det hände dig- skulle du känna dig välsignad eller sjuk? Skulle du bli kallad profet eller galning?

Skulle han ha blivit inlåst om han fötts i Sverige idag?

Acceptans

 En sådan här vacker dag kan man inte vara annat än glad. Men vissa dagar kan det hända att jag klagar över en del saker i mitt liv. Jag såg den här bilden häromdagen och har tänkt mycket på den sedan dess. Eller, det har egentligen varit ett tema för mig de senaste fem åren eller så. Om jag inte är lycklig, då måste jag själv genomföra en förändring. Jag kan inte gå och vänta på att andra runtomkring mig ska ändra på sig.

Däremot kanske jag märker, att den dagen jag förändrar mitt beteende gentemot dem, kan det mycket väl hända att även de ändrar på sig till det bättre.  

Sedan finns det ju de där händelserna som redan hänt och som jag därför inte kan påverka. Hur hanterar jag dem? En vän till förlorade sin son för något år sedan- han valde att ta sitt liv. Deras sista samtal var inte bra. Hur går man vidare efter något sådant? I AA pratar man om acceptans. "Acceptera det du inte kan förändra". Det är lätt att säga, men ack så mycket svårare att göra.

Jag kom på ett tips som min vän tog till sig. "Skriv ner alla ord som du känner är osagda till honom. Formulera dem och sätt dem på papper. Om livet fortsätter bortom döden så finns det säkert ett sätt för honom att få läsa dem där".

Jag tycker att det är en bra strategi. Finns det något du går och är bitter på? Skriv ner det på papper. Få det ur dig. Bränn lappen om du tror att det hjälper.

Effektivitet

Jag har 60 långa uppsatser att läsa. Aldrig är jag så effektiv som då. Alltså, inte så effektiv med att läsa uppsatser, men med allting annat. Idag har jag betat av hela min "att göra" lista och lite till. Fantastiskt!

Men jag har fortfarande 60 uppsatser att läsa.

Jag tror att jag ska passa på att städa lite när jag ändå håller på. Kanske jag får lust att läsa uppsatser imorgon.

Mellanbarn = bekräftelsebehovsbarn.

Idag firar jag att bloggen har över tusen sidvisningar. Det ger mig något slags inre tillfredsställelse att ni är inne och läser min blogg. Då känner jag mig bekräftad. Jag hade en diskussion med en av mina bröder om hur viktigt det är för oss båda att vara alla till lags. Kan ni gissa om jag hade samtalet med min storebror eller lillebror?

Visst påverkar platsen i syskonskaran oss mycket. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst på just det här temat. Om du är intresserad tycker jag att du ska läsa Elisabeth Schönbäcks bok om ämnet. Själv är jag mellanbarn och gissar att det är därifrån mitt bekräftelsebehov kommer. Har man som jag sex syskon så är risken att man hamnar i skymundan ganska stor om man inte hittar något att vara duktig på.

Det är inte sant att föräldrar älskar alla sina barn lika mycket. Hela 52% erkänner att de älskar minstingen mest. Bara 13% hävdar att de starkaste känslorna gäller det äldsta barnet. Så att min mamma har tre foton i varje rum på minstingen i vår familj men endast en gruppbild på oss andra är inte alls onormalt. (Sorry, A. Du får helt enkelt leva med det)



Nobelpristagare: Tydligen är de storasyskon hela högen (eller möjligtvis endabarn). Minstingarna behöver aldrig kämpa så hårt för att få föräldrarnas kärlek. Det räcker att vara liten och ömtålig. Å andra sidan kanske det är ganska jobbigt att fortfarande vid sådär 60 års ålder hela tiden se sig överkörd av sina storasyskon eftersom man enligt dem inte är stor nog att fatta viktiga beslut.



Tips

Idag blir det ett kort inlägg. Jag vill tipsa om ett ställe som har otroligt billiga tillbehör till iPhone och en hel massa andra alldeles onödiga men säkert bra-att-ha-saker. Tack för tipset, Rebecca.

Tillbaka till 90-talet

Ibland fnissar jag när jag ser tjejer som är några år äldre än jag som ser ut som att de fastnat i åttiotalet. De har fortfarande samma sminkning och stora hår. Ofta är det tjejer som hade sin storhetstid under 80-talet och var som snyggast då.

I veckan har jag varit och köpt skor till J. Kolla in skorna jag prackade på honom: precis sådana som var moderna på 90-talet.

Vilken härlig dag

Förmiddagen tillbringade vi på Skärva. Där är alltid vackert, men idag med höstsolen och träden som glödde var det helt magiskt. Det blev en långpromenad och ett besök i ekobutiken innan vi åkte vidare till Växjö.

Att se Joe Labero live har länge varit en dröm för mig. När jag för en tid sedan blev erbjuden gratis biljetter av NBV till hans show kunde jag knappast tro att det var sant. Idag var det hur som helst dags, och eftermiddagen har tillbringats på Växjö konserthus. En del av tricken vet jag hur de fungerar, men de flesta av dem är jag fortfarande helt förvirrad över.  Missa inte att kolla på klippet där han går till en skånsk bank för att växla pengar. Om du lyckas klura ut hur han gör lovar jag att din ekonomi är säkrad för en lång tid framöver...