Några tankar till om det där med "upptagen"

"Vi kan göra det sen". "Ja, jag kommer snart". "Mmm. Påminn mig imorgon". Ibland är jag rädd att jag ska missa mina barns barndom och plötsligt vakna upp i ett tomt hus. Lite som i tänkvärda Remember When, som min visa syster tipsade om igår. Det är så mycket som slåss om min uppmärksamhet. Samtidigt som jag sysslar med det som jag anser vara viktigt lyssnar jag med ett halvt öra när barnen pratar om saker som händer i skolan eller taktiker de använt för att få till en "epic win". Ibland känner jag mig som Alfons. Då funderar jag på när jag egentligen blir färdig med allt det där jag bara måste göra först, så att jag kan ägna mig åt mina barn. Måste de verkligen göra som S gjorde när han var liten och ville ha min uppmärksamhet? Då höll han i mitt ansikte med båda händerna och tvingade mig att titta på honom.

Igår bestämde jag mig för att strunta i att vara upptagen med mitt och istället ägna hela dagen åt mina barn. Jag fick en tankeställare innan jag ens stigt upp. När jag vaknade till satt mina småkillar redan framför TV:n och jag ropade på dem och frågade om de ville spela UNO med mig. De kom springande och kröp ner under täcket hos mig. När vi låg där frågade jag varför de aldrig kommer och gosar med mig på morgonen längre. Svaret? "Men mamma jag vill ju inte störa dig".

Det blev en mysig dag. Jag struntade i att slösurfa, blogga och läsa. Jag inkluderade alla barnen i de måsten som lätt fyller en lördag. Vi spelade spel, bakade tillsammans, gick en sväng på stan allihop, hade vänner över på tacomiddag och avslutade dagen med ett långt besök i simhallen.

Vet ni - trots att det ger mig dåligt samvete att jag anser att jag borde ägna mer tid och energi åt mina barn jobbar jag med att inte döma mig själv för hårt. Som med allt annat här i livet gäller det att hitta balans. Kanske räcker det i alla fall med att vara en Good Enogh mamma..