måndag 12 september 2011

Jag ska sluta ödsla tid på att försöka fostra mina barn!

Tänk om du fick träffa en enäggstvilling du inte visste att du hade när du var 39…


Fighten mellan arvet och miljön- vem vinner?
När det gällde Jim (till höger i bild) och Jim (till vänster i bild)
var det absolut arvet som verkade spela störst roll...
 På 70-talet gjorde forskaren Bouchard en studie där han letade upp enäggstvillingar som vuxit upp på skilda håll för att försöka klura ut hur mycket arvet respektive miljön påverkar vilka vi är. Det första paret han hittade hade skilts åt vid en månads ålder och i sina nya familjer fått namnen James Arthur Springer och James Edward Lewis. När jag tittar på resultatet så funderar jag på om det alls är värt att lägga tid på att försöka forma mina barn- det verkar ju som om deras studie pekar på att ganska mycket sitter i generna? Kolla bara här:


Båda Jim...
…hade en hund som de kallade "Toy."
..hade matte som favoritämne i skolan och tyckte sämst om stavning.
var hobbysnickrare och gillade att göra mekaniska ritningar.
…hade varit gifta två gånger. Första gången till varsin Linda och sedan till varsin Betty.
döpte sina söner till James. Andranamn? Allan respektive Alan.
…hade kört sin ljusblå chevrolet till Pas Grille Beach för att semestra med familjen.
rökte cigaretter av märket Salem och drack ölen Miller Lite.
…hade jobbat deltid som polis.
hade migrän (samma tid dagen) och bet naglarna.
uppvaktade ofta sin fru med små lappar som de lämnade olika ställen i huset.






2 kommentarer:

  1. Hittade hit genom Monica. Hej! Fina bilder du tog från bröllopet! Jag har funderat en hel del genom årens lopp på det där du skriver om, om hur man kan påverka sina barn och kommit fram till att just när det gäller personligheten så är vi ganska mycket som vi är, inte mycket att göra något åt där! Att få mig själv att gå från inåtvänd till utåtriktad person verkar inte troligt och varför skulle vi behöva ändra på sådana saker? Visst kan vi behöva anstränga oss lite här och där och inte bara fullständigt kapitulera, men i det stora hela. Vad vi däremot kan påverka hos både oss själva och våra barn är ju attityder och hur vi beter oss. Lära oss och dem att vara snälla och generösa och inte självupptagna, t ex.
    Visst har våra flickor blivit stora??! Minns du när de var 4 år och vi hade gemensamt kalas för dem? Visst finns det en vemodig sida i att de växer upp, men samtidigt är det så häftigt att barnen blir stora och mer och mer blir ens jämlike. Det är ju det som är målet. Jag älskar att ha vuxna barn! Det är så kul. Kram!

    SvaraRadera
  2. Hej Monica-
    länge sedan. Roligt att du hittat till min blogg.
    Jo, de har verkligen blivit stora dina barn också; såg bilder på dem för ett tag sedan. Jag älskar också att ha barn som är "nästantonåringar". Det blir ett helt annat utbyte med dem nu än när de var mindre tycker jag. Ta hand om dig och familjen. Kram.

    SvaraRadera