Mina år på gymnasiet var några av de bästa i mitt liv - jag trivdes med både lärare och klasskompisar. Efter studenten hade de flesta av oss väldigt bråttom från stan och vi spreds vind för våg. Jag har inte haft speciellt mycket kontakt med någon i min gamla klass genom åren, men sedan tre år tillbaka har mitt gamla "tjejgäng" försökt få till en middagsdate varje sommar. Då har vi pratat gamla minnen och skvallrat. Förra årets date innehöll skilsmässoprat och mycket argt snack om 40-årskrisande män, men även funderingar kring att det 2013 är 20 år sedan vi tog studenten. Löst prat om att vi borde fixa en återträff blev snart mer konkreta planer i samband med att jag hittade en gammal klasslista innehållande samtligas personnummer. På sajten upplysning.se tog det faktiskt mindre än en halvtimme att hitta alla gamla klasskompisar, trots en del ändrade efternamn. Tänk vad internet är fantastiskt!
Av 26 gamla klasskompisar var det 16 som tackade ja till festen. Vi höll hus hemma hos en tjej i klassen och beställde catering. Det var otroligt roligt att träffa alla igen! Min syster sa efter att ha sett någon av bilderna att "vad gamla alla blivit! Som 40-åriga gubbar". Men hallå! Det är ju just vad vi är: 40-åringar. Några kilon till över magen, lite mindre hår och mer rynkor. Fast inuti är vi ju fortfarande de vi var för 20 år sedan. Kanske lite mognare, lite ödmjukare... eller lite kaxigare.
 |
| Gamla gänget |
 |
| Alla festdeltagarna |
En reflektion jag gjorde efter festen är den här: Vi som var på festen var ungefär lika duktiga i skolan. Vi slogs om samma femmor och fyror. Tänkte nog alla att vi skulle ut i världen och "lyckas". Nu med facit i hand ser jag något som stör mig. Vi tjejer är medelmåttor på arbetsmarknaden. Flera av mina vänner är, liksom jag, lärare. Någon är ekonom, en annan sjuksyrra. Och killarna då? Tre är läkare. En advokat. En företagsledare. En sitter i ledningsgruppen för ett av Sveriges största investmentföretag. Så fortsätter det i den stilen. Hallå! Vad hände? Vad är det egentligen som gör att vi smarta, duktiga tjejer nöjt oss med "lagom", medan killarna hamnat på sådana toppositioner?
För det första är det kul att se att killarna är "gubbar" och ni kvinnor bara ser fräscha ut. För det andra finns det rätt mycket forskning som handlar om "manligt och kvinnligt". Ser du på att vara "lyckad" som att du är advokat, läkare, företagsledare så blir det "tyvärr" så att det sitter fler män där. Tyvärr för dem, gissar jag, för visst har de lika många barn i ungefär samma ålder som ni kvinnor? När man kollat det där har ofta kvinnor tackat nej till ledande positioner, inte för att de inte känt sig duktiga nog, utan för att de inte velat offra sitt liv i tid för sitt jobb. "Their loss" liksom. Kvinnor utan barn sitter mer ofta i höga positioner. (Faktum är att om man bara jämför alla män med barnlösa kvinnor så är de båda könen "jämlika" i lön och ansvar.) Som jag ser är det så här:
SvaraRadera1. Män är dumma som offrar sina bästa år för att klättra i karriärsstegen. De offrar också ofta nära relationer då de inte har tid att umgås med sin familj utan har sina känslomässiga relationer med sekreterare, sköterskor och bisittare. Du liksom jag vet vad de flesta yngre personer ångrar då de ligger för döden. Inte är det att de inte klättrat högre karriärsmässigt, utan att de har offrat relationen till sina barn för att uppfylla andras förväntningar på vad som är ett lyckat liv.
2. Kvinnor verkar i större grad inse värdet av de nära relationerna och ser det inte lika ofta som män som ett "offer" att inte klättra i karriären. Du skulle säkert kunna vara rektor. Grattis! Antingen tänker du "Jag skulle kunna vara rektor om jag hade velat", eller så tänker du "min familj är en stoppkloss, jag önskar att jag inte hade dem för då hade jag kunnat satsa på mig själv istället". Det är kanske att hårddra saker och ting, men jag tycker det ligger mycket sanning i det.
3. Det går sällan att vara "framgångsrik" utan att lägga ner mer än 40 h på en arbetsvecka. Är man smartare om man utsätter sig själv för en fight på knivspetsen för att köpa coolare bilar, större hus, dyrare kläder, syns på "rätt" fester på Solsidan? Vem bestämmer det liksom? Själv har jag läst om Thoreau den här veckan. Åh, jag blev så inspirerad! Med tanke på att T var en fantastisk filosof kanske du har något att hämta i hans tankar:
http://thoreau.eserver.org/walden00.html
Kram!
Tack Monna för jättebra tankar. Jag har sagt det förut och säger det igen: du är så vis! Visst är det precis så som du säger. Jag har ju gjort medvetna val i mitt liv som går ut på att göra det som är bäst för min familj.
RaderaWow Monnah, tack för ögonöppnaren. Jag tänkte precis som Mimmi när jag hörde om vad som hade hänt med alla genom åren. Kvinnorna = medelmåttor. Konstigt. Förresten... är jag lyckad? Med tanke på att jag är förbundsjurist menar jag. Eller, är jag rent av "misslyckad", eftersom jag offrat något på vägen? Eller har jag helt enkelt hittat den gyllene medelvägen? Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag....
SvaraRaderaJag tycker att du är fantastiskt bra på att hitta den omtalade gyllenvägen. Jag vet nog ingen som är så bra som du på att suga ut det gottaste ur livet:)
SvaraRadera