lördag 30 november 2013

Pyssel och shopping

Jag har  tydligen rykte om mig att vara något slags pysselguru på makens jobb. I veckan var det en dam som kom och frågade honom om han trodde att jag skulle kunna göra något med hennes ljuslyktor som tydligen varit silverfärgade och blivit förstörda i disken. Min första tanke när jag såg dem var att göra dem ännu mer orientaliska - med lite glitter.

före...

...efter
Efter morgonens Öppet hus på mitt jobb blev det en del shopping. Både en tur på stan för att leta efter en ny jacka till D, och med L - vi två har som tradition att lördagen innan första advent ta en promenad till Pinstkyrkans second hand-butik och fika samt julhandla. L hittade flera riktigt bra julklappar till fyndpriser. Det snyggaste jag såg var inte till salu. På borden i fiket hade de gjort urgulliga blomsterdekorationer i gamla bakformar. Mossa, murgröna, taklökar, konstsnö och pepparkaksformar. Titta bara:

fredag 29 november 2013

Tack för idag, tack för en alldeles vanlig dag

Jag brukar försöka laga kalkonmiddag och bjuda hem lite amerikanare på Thanksgiving. I år fick jag oväntad hjälp med matlagningen, så jag fick lite extra tid till över och bestämde mig för att göra de här söta muffinsarna som jag såg bild på i Monnahs blogg för något år sedan:


Efter middagen hälsade jag på världens sötaste Jack Russel-valp när jag hämtade vår bil på verkstaden. Tips: Glöm inte att kolla bromsbeläggen ibland!

måndag 25 november 2013

Lite extra kärlek

Jag försöker ge både min kropp och min själ lite extra omsorg just nu. Vaknar på morgonen och ger mig själv lite affirmationer: "Jag är stark", "jag är glad". Försöker komma ut och promenera varje dag. Tänker mycket på vad jag ska äta för att må bra. För några år sedan råkade jag på en vikarierande läkare på min vårdcentral som uppmanade mig att ta en titt på ayurveda och trodde att det skulle kunna hjälpa mig att må bra. Denna veckan har jag äntligen läst in mig lite på det och tycker att det är jätteintressant. Tanken är att man ska äta olika beroende på vilken personlighets/kroppstyp man är. Här finns ett test (på svenska!) som berättar för dig vilken typ du är. Ni som känner mig kan nog gissa att den personlighets/kroppstyp som jag känner igen mig själv i bäst är den som kallas pitta. Nu ska jag lära mig mer om vilken mat som jag bör äta enligt ayurveda, tänkte jag.

Jag försöker även komma ihåg att ge lite kärlek till de omkring mig.
Kransen som nu bor hemma hos goda vänner har en bas av ståltråd
som jag trädde löst hopskrynklade pappers"kulor" på.
Kvistarna kommer från snöbärsbuskar.

onsdag 20 november 2013

Hopp

Det blir ljusare. Och om man letar noga och lyfter på de trista höstlöven finns det solljus både här och där.




tisdag 19 november 2013

Målsättning

S och jag tillbringar nu sista veckan av fyra på intensivträning i Göteborg. Det har gått över förväntan. Han kämpar verkligen på och ger inte upp. Jag har funderat mycket över varför det fungerar så bra den här gången, och om jag kan överföra det framgångsrika konceptet till mitt eget liv. Här är några saker som jag tror bidragit:

1. Han var väl förberedd. Vi har pratat om det här i flera månader, och han visste vad som förväntades av honom.
2. Han har ett tydligt mål. "Komma ner med hälen ända ner till golvet".
3. Han har fått massor av positiv feedback i form av uppmuntran, peppning och små presenter från alla fantastiska människor runt omkring sig.
4. Han har äntligen förstått att det han gör inte är en tävling mot de andra i gruppen, utan att han bara tävlar mot sig själv.
5. Förut hade han en tendens att ge upp när saker blev för svåra/utmanande. Vi har haft massor av bra diskussioner nu om att saker som är "lätta" inte utvecklar honom fysiskt. Om kroppen ska bli starkare krävs det att den utsätts för saker som är liiite svårare än han egentligen tror att han klarar av. Visst är det så även med psykiska utmaningar? Det är genom det som är lite tuffare än vad vi tror att vi klarar av som vi växer och utvecklas.

Väggen över S:s säng. Alla fina kort och brev han fått påminner hela tiden om att andra ser honom. Dessutom finns målet tydligt definierat så att han hela tiden påminns om varför han är här.

måndag 18 november 2013

Gör din egen yoghurt

Tror ni också att yoghurt kan bli det nya surdegsbrödet? Kolla här - visst verkar det lite trevligt?

söndag 17 november 2013

Halloweenfest

Lite senare än de flesta andra hade vi Halloweenfest i helgen. S. kom på den briljanta idén att man kunde klä ut sig till något i Minecraft - och så småningom blev det J som gick klädd som Skeleton. L gjorde sin egen make up. Visst är hon duktig!



torsdag 31 oktober 2013

Höstpromenad

Kursen i visuell kommunikation. Den handlar så klart massor om vad bilder symboliserar. Därför kommer jag på mig själv hela tiden med att fundera över vad olika saker symboliserar nu. Eftersom jag har gott om tid att tänka blir det lite som att meditera. Jag har inte med mig vår systemkamera hit, men går ständigt med mobilkameran i beredskap och letar efter objekt att fotografera. Även det jag inte avbildar utan bara iakttar genom kameran analyserar jag. 

Många gånger har jag funderat över att kameran ofta blir en barriär mellan mig och det jag upplever. Säkert har även du stått vid någon sevärdhet och upplevt den där muren av kameror som riktas åt samma håll. Upplevt hur alla är så upptagna med att ta den perfekta bilden att de glömmer att verkligen vara i det ögonblicket. Som om det inte räknas att du varit där om du inte har bildbevis. Vissa missar hela semestern eftersom de är så upptagna med att fotografera. Intressant nog upplever jag just nu, att i vardagslivet har kameran exakt motsatt effekt. Jag ser detaljer jag i vanliga fall skulle missat. Det får mig följaktligen att tänka tankar jag annars skulle ha missat. Låt mig ge ett par exempel. 

Svampar. Jag tycker att det är otroligt fascinerande hur de fungerar. Varje svamp är en unik individ, till synes åtskild från resten av beståndet. Tittar man under ytan hittar man dock mycel - långa, fina trådar som binder dem samman. Visst är det så med oss också. Vi tror att det vi tycker och säger och gör bara angår oss själva, medan det i själva verket direkt eller indirekt påverkar massor av människor runt omkring oss. Ett vänligt ord i en riktning får återverkning länge, länge. Ett obetänksamt yttrat elakt ord ger tyvärr även det genklang längre än vi tror. Vi är en del i ett större sammanhang. Och vi är , precis som svamparna, länkade till alla dem som levt före oss.
Löv. Min 9-åring pratar mycket om att vi faktiskt skulle dö utan träden, eller rättare sagt deras löv. Fotosyntesen. Hur fantastisk (och svår att förstå) är inte den egentligen? Har du någonsin funderat över varifrån trädens massa kommer? Tror du att virket kommer från jorden som trädets rötter växer i? Eller vattnet rötterna suger upp? Tänk igen. Det är ju trädens löv som gjort om koldioxidet i luften till syre och... just det, kol! Utan löv, inget nytt syre. Och sedan, när de faller ner på hösten och jag blir lite så där deppig över hur mörkt och ruggigt det blir, så har ju löven ytterligare en viktig funktion att fylla. Då blir de så småningom odlingsjord. Utan den jorden skulle ju inget gro och växa nästa vår. Igår när vi var på promenad var S tyst och lite ledsen en lång stund. Han ville inte säga vad det var, men efter en lång stund sa han att han är så orolig för att vi människor förstör miljön. Jag upplever ofta att de barn som lever idag är medvetna om människans roll i miljöfrågan på ett helt annat sätt än vad jag var när jag växte upp. Kanske de kommer att bli bättre än min generation på att ta hand om vår planet och våra träd. Vill du också göra skillnad? Plantera ett träd idag, vetja!

onsdag 30 oktober 2013

"Att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona"

S och jag är alltså i Göteborg. Dagarna ägnas bland annat åt intensivträning för S, min distanskurs i visuell kommunikation och möten med både mig själv och andra. Det är bra att få en chans att ta en paus från vardagen och landa lite i sig själv ibland. Nya intryck ger nya tankar.

Vi bor i samma hus där vi tränar. Här bor även andra familjer tillsammans med sina barn. Idag har jag fällt ett par tårar för ett par av barnen här. Låt mig berätta om J och F. 

J, som är 16 år och som verkar vara som tonåringar är mest. Med hormoner som gör uppror och en önskan om att frigöra sig från sina föräldrar. Bara med den lilla detaljen att han sitter i rullstol och inte har något talat språk. Istället kommunicerar han med bliss. Just nu återkommer två ord: "Ledsen". "Medicin". Förra året konstaterade hans läkare att han var deprimerad och han fick medicin. Inte gav det något vidare resultat, men jag antar att i J:s begreppsvärld finns nu tanken att medicin skulle kunna hjälpa mot hans hjärtesorg. Antidepressiva - de kan ju ibland ta bort symtomen men aldrig komma åt själva orsaken till att någon är deprimerad. Hur hjälper man en 16-åring utan språk att hantera sina känslor? Och hur hjälper man honom att kunna kommunicera dem på ett sätt som gör det möjligt för oss andra att förstå och kanske hjälpa? Hur mycket förstår han egentligen? Och hur mycket kan han jämföra sig själv med andra och inse vad han missar i livet? Och måste han missa allt som är roligt och meningsfullt i livet? Kommer han att få glädjas över att flytta hemifrån? Skaffa en meningsfull sysselsättning? Bli förälskad och få känslorna besvarade?

Så har jag gråtit över F. När jag växte upp trodde jag att en CP-skada innebar att personen ifråga var "dum i huvudet", och jag skäms över att berätta att vi syskon använde det sinsemellan som ett skällsord  mot varandra. Faktiskt trodde jag ända tills mitt eget barn fick diagnosen att den alltid innebar en intelligensnedsättning. F är nio år gammal, går i "vanlig" klass i skolan och är i mångt och mycket som alla andra, men hans CP-skada påverkar hans gång (han har rollator) och hans tal. Han har inga vänner i skolan. Ingen orkar vänta på att han ska komma ikapp, och ingen orkar vänta på att han ska prata klart. Och säkert tar många för givet att han ändå inte fattar något.

Jag blir ledsen och frustrerad över samhällets okunskap och fördomar kring de här barnen. Tänk om vi kunde ändra på attityderna kring CP-skador bara litegrann. Min dröm är en värld där de barnen skulle kunna göra det som Ola Salo i en intervju en gång benämnde som "att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona". För varför måste det alltid automatiskt innebära att man är "sämre" bara för att man är "annorlunda"? 

Det är vårt ansvar som vuxna att undervisa våra barn om hur de ska behandla människor som på något sätt är annorlunda. Är det verkligen medfött att vi drar oss bort från dem som inte är som jag? Jag tänker att barn har en medfödd nyfikenhet som gör att de vill undersöka det som är annorlunda utan att de lägger några värderingar i det de ser. Värderingarna om vad som är bra och dåligt - det får de nog från oss vuxna. Vilka signaler skickar jag till mina barn när vi tillsammans träffar någon som inte är som vi? Vilka signaler skickar du till dina barn?
Kursen i visuell kommunikation gör att jag lägger märke till detaljer på ett sätt jag inte vanligtvis gör. Jag tittade till två gånger på containern. Vilket skräp kastar vi här? Pappersförpackningar - och rullstolsbundna?