Målsättning

S och jag tillbringar nu sista veckan av fyra på intensivträning i Göteborg. Det har gått över förväntan. Han kämpar verkligen på och ger inte upp. Jag har funderat mycket över varför det fungerar så bra den här gången, och om jag kan överföra det framgångsrika konceptet till mitt eget liv. Här är några saker som jag tror bidragit:

1. Han var väl förberedd. Vi har pratat om det här i flera månader, och han visste vad som förväntades av honom.
2. Han har ett tydligt mål. "Komma ner med hälen ända ner till golvet".
3. Han har fått massor av positiv feedback i form av uppmuntran, peppning och små presenter från alla fantastiska människor runt omkring sig.
4. Han har äntligen förstått att det han gör inte är en tävling mot de andra i gruppen, utan att han bara tävlar mot sig själv.
5. Förut hade han en tendens att ge upp när saker blev för svåra/utmanande. Vi har haft massor av bra diskussioner nu om att saker som är "lätta" inte utvecklar honom fysiskt. Om kroppen ska bli starkare krävs det att den utsätts för saker som är liiite svårare än han egentligen tror att han klarar av. Visst är det så även med psykiska utmaningar? Det är genom det som är lite tuffare än vad vi tror att vi klarar av som vi växer och utvecklas.

Väggen över S:s säng. Alla fina kort och brev han fått påminner hela tiden om att andra ser honom. Dessutom finns målet tydligt definierat så att han hela tiden påminns om varför han är här.