Lite extra kärlek

Jag försöker ge både min kropp och min själ lite extra omsorg just nu. Vaknar på morgonen och ger mig själv lite affirmationer: "Jag är stark", "jag är glad". Försöker komma ut och promenera varje dag. Tänker mycket på vad jag ska äta för att må bra. För några år sedan råkade jag på en vikarierande läkare på min vårdcentral som uppmanade mig att ta en titt på ayurveda och trodde att det skulle kunna hjälpa mig att må bra. Denna veckan har jag äntligen läst in mig lite på det och tycker att det är jätteintressant. Tanken är att man ska äta olika beroende på vilken personlighets/kroppstyp man är. Här finns ett test (på svenska!) som berättar för dig vilken typ du är. Ni som känner mig kan nog gissa att den personlighets/kroppstyp som jag känner igen mig själv i bäst är den som kallas pitta. Nu ska jag lära mig mer om vilken mat som jag bör äta enligt ayurveda, tänkte jag.

Jag försöker även komma ihåg att ge lite kärlek till de omkring mig.
Kransen som nu bor hemma hos goda vänner har en bas av ståltråd
som jag trädde löst hopskrynklade pappers"kulor" på.
Kvistarna kommer från snöbärsbuskar.

Hopp

Det blir ljusare. Och om man letar noga och lyfter på de trista höstlöven finns det solljus både här och där.

Målsättning

S och jag tillbringar nu sista veckan av fyra på intensivträning i Göteborg. Det har gått över förväntan. Han kämpar verkligen på och ger inte upp. Jag har funderat mycket över varför det fungerar så bra den här gången, och om jag kan överföra det framgångsrika konceptet till mitt eget liv. Här är några saker som jag tror bidragit:

1. Han var väl förberedd. Vi har pratat om det här i flera månader, och han visste vad som förväntades av honom.
2. Han har ett tydligt mål. "Komma ner med hälen ända ner till golvet".
3. Han har fått massor av positiv feedback i form av uppmuntran, peppning och små presenter från alla fantastiska människor runt omkring sig.
4. Han har äntligen förstått att det han gör inte är en tävling mot de andra i gruppen, utan att han bara tävlar mot sig själv.
5. Förut hade han en tendens att ge upp när saker blev för svåra/utmanande. Vi har haft massor av bra diskussioner nu om att saker som är "lätta" inte utvecklar honom fysiskt. Om kroppen ska bli starkare krävs det att den utsätts för saker som är liiite svårare än han egentligen tror att han klarar av. Visst är det så även med psykiska utmaningar? Det är genom det som är lite tuffare än vad vi tror att vi klarar av som vi växer och utvecklas.

Väggen över S:s säng. Alla fina kort och brev han fått påminner hela tiden om att andra ser honom. Dessutom finns målet tydligt definierat så att han hela tiden påminns om varför han är här.

Gör din egen yoghurt

Tror ni också att yoghurt kan bli det nya surdegsbrödet? Kolla här - visst verkar det lite trevligt?

Halloweenfest

Lite senare än de flesta andra hade vi Halloweenfest i helgen. S. kom på den briljanta idén att man kunde klä ut sig till något i Minecraft - och så småningom blev det J som gick klädd som Skeleton. L gjorde sin egen make up. Visst är hon duktig!

Höstpromenad

Kursen i visuell kommunikation. Den handlar så klart massor om vad bilder symboliserar. Därför kommer jag på mig själv hela tiden med att fundera över vad olika saker symboliserar nu. Eftersom jag har gott om tid att tänka blir det lite som att meditera. Jag har inte med mig vår systemkamera hit, men går ständigt med mobilkameran i beredskap och letar efter objekt att fotografera. Även det jag inte avbildar utan bara iakttar genom kameran analyserar jag. 

Många gånger har jag funderat över att kameran ofta blir en barriär mellan mig och det jag upplever. Säkert har även du stått vid någon sevärdhet och upplevt den där muren av kameror som riktas åt samma håll. Upplevt hur alla är så upptagna med att ta den perfekta bilden att de glömmer att verkligen vara i det ögonblicket. Som om det inte räknas att du varit där om du inte har bildbevis. Vissa missar hela semestern eftersom de är så upptagna med att fotografera. Intressant nog upplever jag just nu, att i vardagslivet har kameran exakt motsatt effekt. Jag ser detaljer jag i vanliga fall skulle missat. Det får mig följaktligen att tänka tankar jag annars skulle ha missat. Låt mig ge ett par exempel. 

Svampar. Jag tycker att det är otroligt fascinerande hur de fungerar. Varje svamp är en unik individ, till synes åtskild från resten av beståndet. Tittar man under ytan hittar man dock mycel - långa, fina trådar som binder dem samman. Visst är det så med oss också. Vi tror att det vi tycker och säger och gör bara angår oss själva, medan det i själva verket direkt eller indirekt påverkar massor av människor runt omkring oss. Ett vänligt ord i en riktning får återverkning länge, länge. Ett obetänksamt yttrat elakt ord ger tyvärr även det genklang längre än vi tror. Vi är en del i ett större sammanhang. Och vi är , precis som svamparna, länkade till alla dem som levt före oss.

Löv. Min 9-åring pratar mycket om att vi faktiskt skulle dö utan träden, eller rättare sagt deras löv. Fotosyntesen. Hur fantastisk (och svår att förstå) är inte den egentligen? Har du någonsin funderat över varifrån trädens massa kommer? Tror du att virket kommer från jorden som trädets rötter växer i? Eller vattnet rötterna suger upp? Tänk igen. Det är ju trädens löv som gjort om koldioxidet i luften till syre och... just det, kol! Utan löv, inget nytt syre. Och sedan, när de faller ner på hösten och jag blir lite så där deppig över hur mörkt och ruggigt det blir, så har ju löven ytterligare en viktig funktion att fylla. Då blir de så småningom odlingsjord. Utan den jorden skulle ju inget gro och växa nästa vår. Igår när vi var på promenad var S tyst och lite ledsen en lång stund. Han ville inte säga vad det var, men efter en lång stund sa han att han är så orolig för att vi människor förstör miljön. Jag upplever ofta att de barn som lever idag är medvetna om människans roll i miljöfrågan på ett helt annat sätt än vad jag var när jag växte upp. Kanske de kommer att bli bättre än min generation på att ta hand om vår planet och våra träd. Vill du också göra skillnad? Plantera ett träd idag, vetja!

"Att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona"

S och jag är alltså i Göteborg. Dagarna ägnas bland annat åt intensivträning för S, min distanskurs i visuell kommunikation och möten med både mig själv och andra. Det är bra att få en chans att ta en paus från vardagen och landa lite i sig själv ibland. Nya intryck ger nya tankar.

Vi bor i samma hus där vi tränar. Här bor även andra familjer tillsammans med sina barn. Idag har jag fällt ett par tårar för ett par av barnen här. Låt mig berätta om J och F. 

J, som är 16 år och som verkar vara som tonåringar är mest. Med hormoner som gör uppror och en önskan om att frigöra sig från sina föräldrar. Bara med den lilla detaljen att han sitter i rullstol och inte har något talat språk. Istället kommunicerar han med bliss. Just nu återkommer två ord: "Ledsen". "Medicin". Förra året konstaterade hans läkare att han var deprimerad och han fick medicin. Inte gav det något vidare resultat, men jag antar att i J:s begreppsvärld finns nu tanken att medicin skulle kunna hjälpa mot hans hjärtesorg. Antidepressiva - de kan ju ibland ta bort symtomen men aldrig komma åt själva orsaken till att någon är deprimerad. Hur hjälper man en 16-åring utan språk att hantera sina känslor? Och hur hjälper man honom att kunna kommunicera dem på ett sätt som gör det möjligt för oss andra att förstå och kanske hjälpa? Hur mycket förstår han egentligen? Och hur mycket kan han jämföra sig själv med andra och inse vad han missar i livet? Och måste han missa allt som är roligt och meningsfullt i livet? Kommer han att få glädjas över att flytta hemifrån? Skaffa en meningsfull sysselsättning? Bli förälskad och få känslorna besvarade?

Så har jag gråtit över F. När jag växte upp trodde jag att en CP-skada innebar att personen ifråga var "dum i huvudet", och jag skäms över att berätta att vi syskon använde det sinsemellan som ett skällsord  mot varandra. Faktiskt trodde jag ända tills mitt eget barn fick diagnosen att den alltid innebar en intelligensnedsättning. F är nio år gammal, går i "vanlig" klass i skolan och är i mångt och mycket som alla andra, men hans CP-skada påverkar hans gång (han har rollator) och hans tal. Han har inga vänner i skolan. Ingen orkar vänta på att han ska komma ikapp, och ingen orkar vänta på att han ska prata klart. Och säkert tar många för givet att han ändå inte fattar något.

Jag blir ledsen och frustrerad över samhällets okunskap och fördomar kring de här barnen. Tänk om vi kunde ändra på attityderna kring CP-skador bara litegrann. Min dröm är en värld där de barnen skulle kunna göra det som Ola Salo i en intervju en gång benämnde som "att bära sitt annorlundaskap som en kungakrona". För varför måste det alltid automatiskt innebära att man är "sämre" bara för att man är "annorlunda"? 

Det är vårt ansvar som vuxna att undervisa våra barn om hur de ska behandla människor som på något sätt är annorlunda. Är det verkligen medfött att vi drar oss bort från dem som inte är som jag? Jag tänker att barn har en medfödd nyfikenhet som gör att de vill undersöka det som är annorlunda utan att de lägger några värderingar i det de ser. Värderingarna om vad som är bra och dåligt - det får de nog från oss vuxna. Vilka signaler skickar jag till mina barn när vi tillsammans träffar någon som inte är som vi? Vilka signaler skickar du till dina barn?

Kursen i visuell kommunikation gör att jag lägger märke till detaljer på ett sätt jag inte vanligtvis gör. Jag tittade till två gånger på containern. Vilket skräp kastar vi här? Pappersförpackningar - och rullstolsbundna?

Medicin mot höstrusk

Ute är höstruskigt och kallt. Min energinivå sjunker alltid lite så här års och jag därför känns det extra viktigt att jag anstränger mig för att hitta det vackra i vardagen. Idag är min lediga dag och då börjar jag alltid dagen med att städa undan här hemma så att inget störande ligger framme. När alla andra i familjen gått till jobb och skola sätter jag mig ner i lugn och ro och äter frukost i vardagsrummet. Jag spelar någon musik jag gillar, bäddar in mig i en filt och tänder ljus. Just nu njuter jag extra mycket av doftljuset från Airwick black edition som jag buzzar. Det luktar så gott och sprider en nästan meditativ stämning när det byter färg. 

Ägg

Idag hade vi barnens kusin här. Han berättade stolt om familjens hönor som nu börjat lägga ägg. Fantastiskt kul, så klart. Nu bakar de sockerkakor i långa rader. Tydligen hittade de häromdagen 17 ägg på ett och samma ställe. En av hönorna hade lyckats gömma undan sina ägg ett bra tag. Problemet med att hitta så många ägg på samma gång är ju att man inte vet hur gamla de är och om de eventuellt är befruktade. Ett av mina mer traumatiska barndomsminnen är ett sockerkaksbak som slutade i katastrof när jag knäckte ett ägg som visade sig innehålla en nästan fullt utvecklad kyckling. Här har ni "mina" bästa äggtips för att undvika liknande hemska upplevelser.

Så här vet du om ett ägg är färskt:

Lägg ägget i en skål med vatten. Om det lägger sig "platt" på botten är det helt färskt. Om det lutar sig lite uppåt är det någon vecka gammalt, och står det kvar på bottnen fast rakt upp är det uppemot tre veckor gammalt. Flyter det på ytan är det gammalt - men knäck det ändå. Du känner på lukten om det går att äta.

Så vet du om ägget är kokt:

Lägg ägget på en bänk och försök sätta snurr på det. Om det snurrar på bra är det kokt. Vill det inte snurra är ägget okokt.

Hållbarhet:

Vet du att svensk datummärkning på ägg följer EU-standard, vilken är 28 dagar, eftersom man i många länder förvarar sina ägg i rumstemperatur samt att många ägg i Europa är salmonellasmittade, vilket minskar hållbarheten. Alla svenska ägg är salmonellafria. Förvarar du dem i kylen har de en hållbarhetstid på två till tre månader! Släng inte ägg i onödan. Öppna dem, lukta och smaka. Kokta ägg håller sig förresten minst en vecka i kylen om du kyler det direkt efter kokning.

Vill du veta mer om hur du vet om mat är för gammal? Missa inte sajten slangintematen.se

Förresten måste jag visa en bild på vad min huslige man håller på med: Han torkar äpplen.