Lovsång till Stefan

Idag var det dags för sista handbollsträningen på säsongen för J. Jag är så otroligt glad för vad handbollen har betytt för J under det här året. J har vuxit på så många olika sätt - mycket tack var hans alldeles fantastiska tränare Stefan.

Stefan ser alla pojkarna i laget. Han vet vad alla heter och vilka starka sidor och svaga punkter de har. Han ser till att plocka fram deras bra egenskaper. Han är noga med att vid varje träningstillfälle se varje barn i ögonen och lägga en hand på deras axel. Han uppmuntrar dem och får dem att känna sig viktiga. Han poängterar att alla i laget behövs och att deras tid på plan främst går ut på att ha roligt. Han skulle aldrig "toppa" sitt lag utan är noga med att alla ska få lika mycket speltid. Han har kul tillsammans med killarna men sätter upp tydliga gränser och säger ifrån när det behövs. Han skulle aldrig tolerera att killarna i laget behandlar varandra illa.

Och J ser och lär. När "spelarnas spelare" skulle utses i laget skulle J nominera någon av lagkamraterna. Jag tog för givet att J skulle nominera den lagkamrat som gör flest mål och springer snabbast. Hans nominering löd istället så här: "Han kanske inte är den bästa spelaren, men han är inte så där att han skyller på andra i laget för att vi förlorade och så är han riktigt snäll".

Ibland ger jag mina psykologielever i läxa att skriva en uppsats om den bästa ledaren de någonsin haft, och väldigt ofta har de uppsatserna handlat om just tränare (till min besvikelse handlar de väldigt sällan om lärare...). Jag är redan nu ganska säker på vem J skulle välja att skriva om.

En bättre och bättre lagspelare