Ibland är verkligheten mer spännande än TV

Jag har tittat ytterst lite på TV den här hösten. En av sakerna jag gjort istället har jag berättat om förut - att jag håller på att intervjua mina barns far- och morföräldrar och skriva ner deras berättelser. Under vår Stockholmsresa förra helgen hade turen kommit till barnens farfar. Han har väldigt starka berättelser att dela med sig av - idag villl jag gärna dela ett utdrag från den intervjun. Det är svårt att inte vara tacksam när man hör om hans pappas (dvs D:s farfars) erfarenheter:

"Pappa föddes i Warszawa. När han gick på Tekniska högskolan bröt världskriget ut. De var över 30 personer i klassen och det var bara fyra som överlevde. Pappa blev själv skjuten genom benet och fick handgranatsplitter i armen under kriget. Han berättade att han sprang längs med flodet i Warszawa och kände han att det blev varmt i skorna. Det var blodet som rann ner – han kände inte att han hade blivit skjuten. Det var precis i början av kriget, så när han blev intagen på sjukhus så fanns det fortfarande sjukvårdsmaterial. Det tog ju sedan slut på bara några veckor. Han var partisan och krigade mot tyskarna genom att gömma sig i skogarna och slå till mot deras transporter och befästningar och förstörde så mycket de kunde för Hitler. När han blev tillfångatagen av tyskarna trodde han att han skulle bli skjuten. Han hamnade på ett lokalt koncentrationsläger och blev misshandlad och slagen där. Han låg till exempel i en vecka i kallt vatten. När vakterna kom dök de ner med huvudet under vattnet för att slippa bli sparkade. Han berättade många hemska saker. Sedan blev han tvingad att tjänstgöra i tyskarnas frontlinjer. Han bar inte vapen, utan var slav och fick röja minor och bära saker. Under natten var de inlåsta, och en natt så lyckades pappa och två av hans kamrater att fly. Då var de långt upp i Finland och det var snö. De flydde långt bort, och när de kom högre norrut trodde finnarna att de var tyskar eftersom de hade uniform på sig. De kände ju inte skillnad på en tysk uniform och en straffuniform. Finnarna sköt en av männen och de andra två vandrade längs med hela finska gränsen upp till Haparanda. När de såg vägskyltar om vänstertrafik förstod de att de var i Sverige. Där blev de tagna av den svenska polisen. När polisen skulle ta av pappa stövlarna satt de fast, så de fick skära upp dem. Fötterna var bara en blodig massa, och poliserna som skar upp stövlarna stod och grät."