Pepparkakshusen i mitt liv

Det finns några pepparkakshus som gjort extra stort intryck i mitt liv.

Det första var mormors, som åkte fram varje jul tillsammans med några tomtar och en snömatta av bomull. Det var riktigt klassiskt, med nonstop och vit kristyr samt bomull i skortstenen. Jag älskade att vara hemma hos mormor runt jul. Där fick jag lugn och ro till att läsa, givande samtal om livet och kärleken och så många limpsmörgåsar med leverpastej och inlagd gurka som jag orkade äta.

Det andra huset gjorde till största delen J det året hon bodde hemma hos oss. Vi andra tröttnade ganska snabbt på hennes ambitiösa bygge, men hon satt i timmar och tryckte ut små, små takpannor i röd marsipan. Huset var stort och otroligt vackert.

Det tredje var ett som jag gjorde tillsammans med mina studiekamrater på lärarhögskolan. Vi byggde en gammeldags skola komplett med kateder, barn i bänkarna och kakelugn i hörnet. Det var teamwork på hög nivå och kristyr i många klara färger.

Det fjärde var ett hus som jag ägnade nästan en hel vecka åt när jag var föräldraledig med L och bodde i Spjutsbygd (eller Bostorp, beroende på vart man drar gränsen...). Det var en ganska verklighetstrogen modell av Tyska Kyrkan som vann pris på Blekinge Museum  och på omvägar hamnade på bild i Hemmets Journal.

Huset var gigantiskt...

Alla de här fantastiska husen är så  klart svåra att bräcka, vilket för det mesta lett till att jag de senaste åren helt enkelt struntat i att försöka. Barnen vill ändå bara äta upp dem med en gång. För några veckor sedan bestämde jag mig i alla fall för att i år härma ett så gulligt pepparkakshus som jag hittade i Drömhem och Trädgård. Nu är det äntligen klart. Taket består av röda "sura mattor" som barnen omsorgtfullt klippt i lagom bitar, och fönsterrutorna är gjorda av ett hopkok av vatten, socker, vinsten och karamellfärg som hälldes i fönstren och fick stelna över natten, liggandes på aluminiumfolie. Tjejen som gjort originalhuset hittar du här.

Årets bygge. Långt ifrån det största, men kanske det sötaste.