Jag vill visa den fantastiskt fina herrnhutstjärnan som sedan några år pryder vårt hus i adventstider (Tack igen, J). Den hänger utanför vår ytterdörr, och jag är nästan lite glad att porten är trasig så att alla som går förbi på kvällen kan kika in och se hur fint den lyser. Vad jag förstår är våra gamla hederliga svenska adventstjärnor kopior av det här originalet, som fortfarande tillverkas i Tyskland.
Jag älskar stjärnor. Det absolut bästa med att växa upp ute på vischan var att det var så mörkt där ute. När jag sedan flyttade till Stockholm var det första jag gjorde varje gång jag kom hem till Spjutsbygd att ställa mig en lång stund och bara titta på stjärnorna. För mig är det ett sätt att försöka förstå att jag är en del av det där gigantiska världsalltet och att allt jag gör faktiskt har betydelse, eftersom allt hänger ihop. Ett av mina finaste minnen från i somras var när jag satt alldeles ensam en natt med ovanligt många stjärnfall med blicken fäst mot skyn och bara försökte ta in det där vackra.
Ju mörkare det är, desto bättre syns ju stjärnorna. Jag har just pratat en lång stund med en bekant som går igenom en tuff period. Jag beundrar henne så för hennes optimism och hennes förtröstan på att allt kommer att lösa sig. Hon är så bra på att se allt som är positivt i hennes liv. Tänk om alla gick genom livet med den inställningen - att ju mörkare livet är, desto ljusare lyser det goda som livet faktiskt erbjuder.
Om du är en pysslande stjärnälskare kanske du vill prova på att vika egna stjärnor till jul.
Älskar er stjärna och ska tänka på den när jag njuter av att faktiskt ha några själv tack vare IKEA. Att vara tacksam för det goda man har är verkligen inte alltid självklart. Kram!
SvaraRaderaTråkigt att ni glömde just jullådan. Hoppas att ni ändå lyckas skapa julstämning. Annars är det väl bara att titta ut genom fönstret - säkert bor ni på rena candycane lane eller vad den där gatan hette...
Radera