Träna, träna - varje fredag

Nästan varje fredag i oktober/november är S och jag på habiliteringens gym. Det går jättebra nu, men första gången var katastrof. Där och då kände jag att det var totalt meningslöst att gå dit någonsin igen.

 

Det är konstigt, jag vet ju egentligen hur hans hjärna fungerar och vad jag "borde" göra för att han ska må bra och fungera, och ändå blir det fel ibland. Här är några saker som jag så klart kunde ha tänkt på redan första gången:

 

Förbered väl. Tala noga om vad som kommer att hända, i vilken ordning det kommer att hända och varför ni gör det ni gör. Ge en liten stund till att bara titta runt om ni kommer till ett nytt ställe. Jag har skrivit om listor tidigare. Nu har vi skrivit en väldigt specifik lista (Hur tungt? Hur många repetitioner? Hur länge?) på de olika övningarna han ska göra. Vi har delat in uppgiften i delmoment och efter varje övning sätter vi dit en liten bock efter just den uppgiften så blir det tydligt vad som är klart.  

 

Jobba gärna med belöningar. Det behöver inte vara stora saker. Nu har vi med oss en liten bok till träningen där han får sätta in ett litet klistermärke för varje övning han gör klart. Klistermärkena kan han sedan byta in mot extra speltid eller mot en fika, men faktiskt är klistermärkena i sig belöning nog.  

 

Vad motiverar just ditt barn? Jag funderade länge och kom fram till två saker som fungerar för S. Han gillar musik, alltså gjorde jag en egen spellista på Spotify med till exempel Super Mario-musik. Han gillar även siffror/poängsättning (hans favoritprogram på TV har alla det gemensamt att deltagarna får poäng - till exempel Gladiatorerna, Halv åtta hos mig, Fångarna på Fortet). Därför valde jag att jobba med att poängsätta hans fotnedsättning på gåbandet, eftersom den övningen går ut på att sträcka ut vadmuskeln. Jag sitter bakom honom och poängsätter varje steg. Det blir omedelbar och kontinuerlig feedback. Sätter han ner hela fotsulan får han 100 poäng. Går han på tårna får han noll poäng så klart.

 

 



Ge inte upp! Ett barn med någon typ av npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) trivs bäst med rutiner. Alla nya situationer är jobbiga, även om det är något som barnet egentligen tycker om att göra. Andra gången går det säkert bättre. Nu väljer vi att ha exakt samma övningar varje gång. Det kanske en del barn skulle uppleva som tråkigt, men för S blir det ju istället en trygghet.